Vad har vi för glädje av Pierre Bourdieu?

14 min
I serien "Guru då, död idag?" ställer vi frågan: Vad har Pierre Bourdieu för betydelse idag, när finkultur blivit subkultur? 

Hör socialantropologen Raoul Galli, som menar att Bourdieus idéer om hur människan behöver bli socialt erkänd, de är viktiga verktyg oavsett vilket samhälle som ska förstås.

För andra, som tagit sig tid att gå i mer varaktig närkamp med begreppen,  tycks lärdomen däremot stadigt växa om vad man kan göra med de bourdiueska verktygen

Hör också kulturvetaren Joachim Sundell, som anser att Bourdieus kulturella kapital finns kvar, men att det måste uppdateras. Också dagens unga människor positionerar sig i förhållande till varandra, men det viktiga är inte längre vilken kultur som konsumeras – utan hur det går till.

Bourdieus teorier är i sin ursprungliga form daterade och valhänta, men i sin utvecklade form högaktuella. Bourdieu kan vara guru även idag, men inte sitta ensam på tronen.

Raoul Gallis inlägg:

Pierre Bourdieu var ett namn som flitigt hördes i det här programmet på åttio- och nittiotalet. Men det var inte förrän 1995 som den franske sociologen själv kom till tals i OBS.

"De intellektuella har en tendens att övervärdera sin betydelse", säger Pierre Bourdieu. Han brukar lite elakt påpeka att den intellektuelle ofta övervärderar sin betydelse på det individuella planet men underskattar sig som kollektiv. Men när de intellektuella väl lyckas organisera sig blir de en stark kraft.

Lena Brundenius träffade Pierre Bourdieu i hans arbetsrum, högst upp i ett annex till Collège de France i Paris: och även om det låter blygsamt så var det en mycket prestigefylld professur Bourdieu innehade. Hans position var oomtvistad, tack vare den forskning han gjort kring hur samhällsklasserna tillägnar olika vanor och kännetecken. Vi lär oss att föra oss på ett visst sätt – vilket sedan både kan öppna dörrar och stänga dem, när vi rör oss i det som Bourdieu kallar sociala fält.

Lena Brundenius intervju med Pierre Bourdieu kan du höra i audioteket på OBS hemsida, och det är mycket tydligt att den är gjord just på nittonhundratalet. Bourdieu talar om hur oberoende intellektuella inte får komma till tals, och han visionerar om ett internationellt nätverk med en telefonväxel dit intellektuella från hela världen ska kunna ringa för att få tag på de största experterna inom alla områden: allt för att flytta fram positionerna som kollektiv, och utmana politiker som brer ut sig i ytliga trettiosekundersklipp på tv.

Det var då. Sedan kom, bland annat, Internet. Och vad hände med Pierre Bourdieu? Själv gick han ur tiden 2002, men hur står det till med hans tankar: är de användbara än idag? Raoul Galli är socialantropolog och verksam vid Stockholms universitet.
För intellektuella som  tidigt lockades av lyskraften i Pierre Bourdieus mest kända begrepp, jag tänker på sådana som habitus, fält och symboliskt- och kulturellt kapital, för dem verkar fascinationen snabbt ha avtagit när begreppen blev allmängods, inte minst på tidningarnas kultursidor, och därmed devalverade på just sitt symboliska kapital. För andra, som tagit sig tid att gå i mer varaktig närkamp med begreppen,  tycks lärdomen däremot stadigt växa om vad man kan göra med de bourdiueska verktygen, specialkonstruerade som de är för studier av den sociala verkligheten.

Det gäller inte minst för forskare i Norden, men också i södra Europa.

Samhällsvetenskapernas kanske mest grundläggande fråga är hur vi bäst förklarar förhållandet mellan människa och samhälle eller, om man så vill, mellan individ och grupp, aktör och struktur, medborgare och stat. Ytterst en fråga om hur de biologiska varelser som vi kallar människor, stegvis och oavbrutet formas till att bli samhällsvarelser och hur dessa i sin tur, genom att vara dem de är och göra det de gör, i varje sekund formar det vi kallar samhället.

Denna fråga var självfallet central också för Pierre Bourdieu. Hans mest kända begrepp är konstruerade just för att utforska mötet mellan individer och den sociala världen.  Ett möte som Bourdieu uppfattade som en träff mellan två sidor av historien: å ena sidan historien förtingligad i institutioner; å andra sidan historien förkroppsligad i människor. Ett möte som genomsyrades av dominansförhållanden, grundade i ojämlik fördelning av sådana tillgångar och egenskaper som både igenkänns och tillerkänns värde av de agerande människorna och grupperna.

Kampen om erkännande menade Bourdieu, är en fundamental dimension av socialt liv. En vanlig felläsning av Bourdieu är att individerna medvetet handlar strategiskt för att ackumulera egendomar, status eller makt. Det stämmer inte riktigt. I linje med den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal, menade Bourdieu att källan till människans beteende är hennes törst efter värdighet, en törst som enbart samhället kan släcka. Bara genom att tilldelas ett namn, en plats, en funktion inom en grupp eller institution kan individen hoppas på att undkomma det tillfälliga, det förgängliga och ytterst det absurda i tillvaron. Mänskliga varelser blir sådana genom att underkasta sig de andras bedömning.

En bedömning som både är grund för osäkerhet och otrygghet, men också, för visshet, försäkran, inkludering och tillhörighet.

Att som individ eller grupp inte disponera över tillgångar som de människor vars bedömning man är mest beroende av, det är potentiellt likvärdigt med att i längden inte existera alls i deras specifika sociala sammanhang – åtminstone inte på ett meningsfullt eller fullvärdigt sätt. Att å andra sidan anses vara värdefull, innebär möjligheten att också själv erfara känslan av värdighet. En av de mest ojämlika av alla fördelningar och sannolikt den grymmaste, skrev Bourdieu, är distributionen av symboliskt kapital, det vill säga social betydelse och skäl att leva. Den sociala världen ger det som är mest sällsynt i densamma: erkännande och uppmärksamhet. Med andra ord, skäl att vara.

Mot den här bakgrunden framstår Bourdieus samhällsvetenskap som ännu långt ifrån färdigtillämpad för analyser av de myriader av situationer och ambitioner som det sociala livet genomträngs av, där bekräftelse och erkännande synligt eller osynligt bildar det djupaste sociala fundamentet. Det kan finnas i allt från en lärares uppmuntran av en elev inför de andra i klassen, till ett styrelsegodkännande av en direktörslön, en ansökan om medborgarskap till Migrationsverket, en Pridefestival, en enkel statusuppdatering på Facebook, eller ett desperat vrål i botten av en terrorhandling.

Raoul Galli

Joachim Sundells inlägg:

Även om vi människor alltid kommer att ha behov av en betydelse, måste väl ändå något ha hänt med vad som ger oss en sådan betydelse? Åtminstone inom det kulturella fältet. Hur pass användbara är egentligen Bourdieus idéer för den som vill förstå vilka möjligheter dagens 20-åringar har att skaffa sig en position i samhället, i en tid när gränserna suddats ut mellan hög-kultur och låg-kultur? Joachim Sundell:
Ett strålande exempel på Bourdieus kulturella kapital finns att hämta i tv-serien The Wire. Knarklangaren D’Angelo Barksdale har börjat tjäna grova pengar, och firar med ett besök på en societetsrestaurang i övre Manhattan tillsammans med flickvännen Donette.

(Ill: dangelo barksdale ur the wire)

En märkbart obekväm D’Angelo skruvar på sig i stolen. Han förklarar dämpat att vissa saker alltid finns kvar hos dig. Det handlar inte om hur mycket pengar du har. Hur mycket de än försöker kommer de aldrig passa in i de flotta salongerna, konstaterar D’Angelo krasst, och sammanfattar därmed ett av Bourdieus nyckelbegrepp.

Vi ärver nämligen inte bara våra föräldrars pengar, menade Bourdieu, utan även deras bildning och smak. Rätt smak och rätt språk öppnar dörrar i de övre samhällsskikten, medan motsatsen stänger dem för alltid. Med kulturellt kapital nyanserade Bourdieu klassbegreppet, och visade hur privilegierade samhällsgrupper behåller sitt övertag genom ett komplicerat system av vett, etikett och god smak.

Genom omfattande sociologiska studier kartlade Bourdieu smaken i 60-talets Frankrike. Han visade hur högkultur som opera eller klassisk musik gick hand i hand med överklassens rikedom och höga utbildningsnivå. Bourdieu illustrerade därmed maktens nyanser, och intog med ”Distinktionen” sin plats i den akademiska kanonen.

Idag är Bourdieus position självklar och närvarande inom såväl universitet som på kulturredaktioner. Men: har inget hänt efter Bourdieu? Sociologi är ingen exakt vetenskap, utan en färskvara. Precis som kulturutredningen från 1974 är utdaterad idag är kanske sociologiska studier gjorda i Frankrike för över 30 år sedan inte problemfria att applicera på Sverige 2011.

Kanoniserandet av de stora tänkarna kan bli en bromskloss för idéernas utveckling. Sociologisk forskning visade redan vid slutet av 80-talet att vår smak höll på att förändras. Idag är det allmänt känt att indelningen mellan hög- och lågkultur är daterad. Bourdieus makthavare, kultursnobben som slog sin finkulturella bildning i huvudet på pöbeln, har ersatts av en sorts kulturell allätare. 2009 publicerade en grupp brittiska sociologer en uppmärksammad uppdatering av Distinktionen som visar hur vi idag inte längre hävdar oss genom snobbism. Tvärtom har elitism blivit fult. Tiderna förändras, o med dem även maktstrukturerna.

Öppenhet och allätande har präglat 00-talets kulturkonsumtion. Den gamla hierarkin har åkt ut genom fönstret, särskilt bland de yngre generationerna. Dagens kulturkonnässörer rör sig ledigt mellan högt och lågt, mellan klubben och operan, mellan Vem vet mest och Sjunde Inseglet. Det finns numera en klassmedvetenhet bland kulturentusiasterna. En demokratisk hållning som betonar folklighet, respekt för populärkulturen och en nedtoning av finkulturens dygder.

Detta allmänna förkastande av Bourdieus kultursnobb är tyvärr inte bara av godo. Positionerandet från de övre samhällsskikten finns kvar, det ser bara annorlunda ut. Det är inte längre en fråga om vad du konsumerar, utan hur. Var inte snobbig. Var öppen. Var inte för lättsam. Var heller inte för allvarlig. Var ständigt analytisk. Listan kan göras lång. Dagens kulturella positionerande är en komplicerad social teater. Bourdieus kulturella kapital finns kvar, men inte i sin ursprungliga form. Distinktionen förklarar vårt förflutna, inte vår samtid.

Men jag menar inte att vi ska  begrava Pierre Bourdieu, utan snarare bejaka att hans teorier har levt vidare. Inom naturvetenskapen kommer teorin i första hand, personen bakom teorin i andra. Inom humaniora är förhållandet det motsatta. Man kan sin Foucault, sin Weber, sin Butler, sin Bourdieu. Hållningen/ Fokus på person skapar ett historiskt sammanhang som vore dumt att kasta bort, men hur ska vi förhålla oss till konflikten mellan ursprung och utveckling? Vid vilken punkt bör vi frigöra teori från person? Bourdieus teorier är i sin ursprungliga form daterade och valhänta, men i sin utvecklade form högaktuella. Bourdieu kan vara guru även idag, men inte sitta ensam på tronen.

Joachim SUndell