Glad svensk pop: Ted Gärdestad, Orup, Tomas Ledin

Popmusik kan vara mer än bara musik. När artisterna går från att vara musikanter som spelar sånger till att bli livsvänner med handen på axeln tar de en speciell roll i fansens liv.

Visst kan den protestera och bryta strukturer hela arbetsveckan lång, men en av popmusikens kanske viktigaste roller kommer på fredagen. Då blinkar den med spotlights och erbjuder en stunds eskapism.

Under 00-talet blev det svenska språket återigen störst i den svenska popmusiken. Artister sadlade om och vårdade det som låg dem närmast. Svenska texter rakt in i svenska hjärtan.

I det nya århundradet gick det plötsligt att kringgå många gamla strukturer. Artister utmanade vad det innebar att spela live, hur de förväntades se ut och vad som egentligen ingick i ordet "artist".

Den svenska protestmusiktraditionen levde sig stark in i det nya årtusendet. Musikfansen var inbjudna till ett party med patos, av artister som inte skyggade för att försöka förbättra samhället.

Från Abba via Roxette till Cheiron-studion har svensk musik rönt internationella framgångar. Trots snabbare tempo och nya distributionssätt fortsatte den svenska hiten att toppa listorna på 00-talet.

Genom indierockens 90-tal var stilidealet nedklätt och anspråkslöst. Sedan hände nåt. En visuell identitet och show blev viktig, såväl för den anonyma houseproducenten som den glamorösa popartisten.

I 00-talets tv-sända talangjakter formades okända talanger om till stjärnor. Utanför rampljuset pågick en annan rörelse, där folk gjorde det själv. Olika vägar till de stora scenerna, men samma dröm.

Med internet öppnades nya möjligheter för artisterna. Nu kunde de från ett kallt litet land i norr inte bara hämta inspiration och intryck utifrån, men också själva nå ut och hamna i större...

Början av det nya årtusendet var början för en ny epok av musikaliskt skapande. När musiktekniken flyttade in i datorn öppnades dörrarna för improviserade samarbeten och kravlöst experimenterande.