Essäismer 3: Bodil Malmsten om behovet av Montaigne

12 min
"Jag ville jag vore grisen hos Montaigne". Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om essäns upphovsman Michel de Montaigne.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010.


Jag blir  tillfrågad om att göra en radioessä, fritt valt ämne, jag får välja vad jag vill och jag väljer att göra en essä om Montaigne!

En essä om Montaigne, Michel de Montaigne, alla essäers fader och upphovsperson - ännu en av miljoner misslyckade essäer om Montaigne - jag har själv skrivit ett antal - är jag kliniskt galen, har jag fått hybris, hur skulle jag kunna göra en essä om Montaigne - jag har inte täckning för det, jag kan inte, jag behöver hjälp.

Jag slår upp ordet ”essä” i Nationalencyklopedin, ”en essä är ”en uppsats eller artikel, där en författare diskuterar ett ämne på ett personligt sätt och gärna med ett elegant språk."

”Gärna med ett elegant språk”, säger Nationalencyklopedin, det säger inte Michel de Montaigne:

”Det tal jag älskar är enkelt och naturligt, likadant på papperet som i munnen; ett saftigt och muskulöst tal, kort och koncist, hellre hårt och brutalt än vekt och välkammat, hellre besvärligt än tråkigt, utan all förkonstling, oregelbundet, abrupt och djärvt, där varje liten bit bildar en egen kropp; inte pedantiskt…inte advokatspråk....” skriver Montaigne.

”Jag vill att ämnet skall träda fram och fylla åhörarens fantasi så att han inte minns orden.”

Ämnet Michel de Montaigne, det är ju han själv som är ämnet för boken, det vet alla, inget nytt med det, inledningen till Montaignes essäer är en av världslitteraturens mest citerade och motto för mer än en onödig självbiografi genom tiderna:

”Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar...

Det är mig själv jag målar, skriver Montaigne, mig själv jag målar.

 ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl! Montaigne den första mars år femtonhundraåttio."

Först säger han att han vill bli sedd sådan han är och sedan att läsaren inte har någon anledning att kasta bort tid på ämnet!

Typiskt Montaigne, hade han inte velat få några läsare hade han suttit med sina essäer i sitt slottstorn ” i lugn och frihet från alla bekymmer”, hade han inte velat bli läst hade han inte publicerat essäerna men det gjorde han och fick läsare ända från femtonhundraåttio och till i dag.

Montaigne är alltid aktuell, han är inte svår, han är lätt att läsa, han är rolig, klok, han är lärd, han är knäpp - han vågar vara Michel de Montaigne med alla motsägelser, han är Michel de Montaigne men att skriva en essä om honom – det säger sig självt att det inte går.

 Han har ju redan gjort det, ingen kan göra det bättre och särskilt inte jag.

Att jag kom att läsa Montaigne beror på  en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten.

Alla behöver Montaigne - det var bara det att för mig var det femtio år för sent.

Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag – i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor.

Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland.

Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin – för sonens räkning – extremt ambitiöse far.

Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans priviligierade självkritik, jag tänker – från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter.

När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.

En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig.

- Här niger vi.

Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg.

- Jag neg, sa jag.

Och han lappade till mig igen.

Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det.

För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var.

Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var.

Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti.

Varken eller och både och.

En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet.

Så var det och så är det.

Montaigneskt.

Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är.

Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam.

Skammen är min arvedel.

Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald.

Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne.

"Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig…” skriver Montaigne.

”Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri.”

Visst, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden – anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det.

Omontaigneskt.

”Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris? ” skriver Montaigne.

”När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.”

Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris.

Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den.

Mitt Montaignematerial – essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla  andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike.

Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det.

Totalt omontaigneskt.

”Det är mig själv jag målar.”

Det kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år.

Sedan jag öppnade en hemsida har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext:

”Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg.

Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa ”vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.”

 ”Världen är en evig gungbräda” skriver Montaigne. ”Allt i den gungar oupphörligt:jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning…”

Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk.

Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna.

Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet  – ”den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd”, om njutningen med att klia sig – ”Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti.” Om den njutning man får av andras gillande: ”Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare… än den njutning man får av andras gillande.”

Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande - jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund.

Jag måste börja från från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så.

En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan – obegripligen - har skrivit de första två.

Hej Bodil!

Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman.

Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet.

Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig...

Ta ut ett fett förskott, lycka till!

Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne.

Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till.

Man kan inte lära gamla hundar sitta.

Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.

Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.

 "I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten..."

”Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt.”

”Jag skildrar inte varat. Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, minut till minut.

 "Jag har försonat mig med detta liv med sten; i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp."

Bodil Malmsten, författare (1944–2016)

Litteratur:
Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002
På svenska:
Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1  (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986
Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990