Tyska skolan i Windhoek

29 min
LYSSNA! Onsdag den 8 februari Idag ska jag besöka en skola för de välbärgades barn. Tyska skolan är en av landets bästa skolor. Den heter Deutsche Höhere Privatschule och firade 100 årsjubileum förra året. ”Det var kl.7.00 den 19 januari 1909 som den Kejserliga realskolan öppnade skolportarna för 12 elever”, läser jag i en specialutgåva av Allgemeine Zeitung, en tysk tidning här i Namibia. Skolan startade under den tyska kolonisationen. Idag har 6 % av Namibias befolkning europeiskt ursprung, många är just tyskättlingar. Den vita minoriteten äger fortfarande mer än 70 % av Namibias jord, gruvor och andra tillgångar. I Tyska skolan går de rikas barn. Rektor Günter Gässler blir min ciceron hela dagen. Över tusen elever från 6 månader upp till 12 klassen ryms i den här skolan, ett eget litet välbevakat samhälle; höga staket, uniformerade vakter, simbassäng, stor matsal, amfiteater, samlingssal, internatavdelning för tvåhundra barn som bor för långt bort för att kunna åka varje dag. 75 % av eleverna är vita och går i tyska klasser, 25 % är svarta och går till största delen i engelska klasser. 100 lärare undervisar. Tyska staten betalar lönerna för 21 av dessa lärare. Det finns en svart lärare i Kindergarten, resten är vita. Från 1977 har svarta barn fått söka hit. På väggarna runt expeditionen sitter det stora gruppfotografier år från år. Jag försöker hitta några barn med mörkare hudfärg från 70 och 80-talen, men det är svårt. De är ytterst få. Jag intervjuar både svarta och vita barn, rektorn sitter med när jag intervjuar alla de vita barnen, men går ut ibland när det är de svartas tur. Jag frågar alla eleverna om de vet varför man firar Självständighetsdagen. De vita eleverna vet att man då har partyn och dricker vin.

De svarta vet mycket, mycket mer. När jag stängt av bandspelaren och precis ska avsluta mitt besök så säger rektorn att han hoppas att jag inte tycker att de har apartheid här på skolan. Jag går ut på den breda stentrappan, här pågår städning, och innan för skolgrindarna står en jättestor sten, en slags milstolpe med texten 11. 000 km till Berlin. Jag tar upp kameran för att plåta stenen och städaren, en ung svart man i röd t-shirt, svart jacka och svarta byxor. Men då kommer en vit förman och försöker schasa bort städaren.

Torsdag den 9 februari
Vi tar ledigt idag, går på stan, äter lunch med Julias bröder och systrar. Innan vi åkte hit, fick vi höra att det var regnperiod så vi skulle inte förvänta oss varmt väder. Det är minst 30 grader i skuggan, om än lite molnigt ibland, men något regn får vi nästan inte alls.

Windhoek är en ganska liten huvudstad, ca 300.000 invånare. Stadskärnan har låg tysk bebyggelse, annars lik ganska många andra storstäder, mycket trafik, souvenirförsäljare  på torgen, men också samma sorts varor i affärerna som hemma i Sverige. Vad ska jag köpa hem till mina döttrar som är typiskt namibiskt? Svårt, hittar ingenting, mer än handgjorda dockor som föreställer hererokvinnor med karaktäristiska sjalar på huvudet och långa kjolar i västerländskt viktorianskt snitt men med afrikanska mönster. Sjalarna knyter de så att de ser ut som två horn, kornas horn, berättar Julia. Hererofolket som Julias familj tillhör är boskapsskötare och har en mycket dramatisk och smärtsam historia. I början 1900-talet försökte de tyska kolonisatörerna utrota hererofolket. Mellan 60.000 – 80.000 personer mördades, 80% av hererofolket dog. Det är ett av största folkmorden i det koloniala Afrikas historia. När kriget var slut levde 16.000 hereroer och av dessa satt ca 14.000 i koncentrationsläger i Windhoek. Idag vet man inte hur många hereroer det finns siffrorna varierar mycket.

Reporter i Namibia Ylva Mårtens

Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens