Konspirationsteorier: Källkritik, fakta och lögn på Internet

Konspirationsteorin svarar – det hävdar i alla fall Lundaforskaren Maja Essebo – mot ett enkelt men djupt liggande mänskligt behov.

Maja Essebo är kulturgeograf, och framträdde nyligen i en debatt i Lund som jag hade nöjet att leda. Det är berättelsen vi söker, menar hon. Början, mitten, slutet. Den upphängda bössan på väggen, som bara måste avlossas innan akten är slut. Spänningen, samlingen i rummet, peripetin, dramats vändpunkt, förlösning och förklaring, ond bråd död eller lyckliga i alla sina dagar.

Maja Essebos recept mot den dåliga berättelsen är lika enkelt som det är svårt: Den goda berättelsen.

Sanning dödar ljug.

Fakta dödar trams.

Eller i konstnärligare termer: Den vackra sagan ersätter den fula.

Om vi bara ser till att fylla offentligheten med goda berättelser, så kommer de onda av naturen att trängas ut. Det är en trösterik idé, och det finns fler som delar den. Google, till exempel.

En av de frågor med humanioraprägel som Google har fått förhålla sig till allra längst är just denna: Vad gör vi åt all den där felaktiga, farliga, splittrande, propagandistiska informationen som dyker upp när vi googlar efter information om elfte september, eller vaccin, eller LCHF-kost, eller Palmemordet?

Google vill självt inte bli redaktör för all världens information – är det på sätt och vis redan, men vill det inte – och har därför alltid svarat genom att skjuta frågan ifrån sig: vi kan inte sitta här och göra redaktionella eller etiska bedömningar av alla sökträffar, det måste i stället bli så att de sanna och goda tar ett steg fram. Vederhäftig forskning måste presenteras med en kraft och en lättfattlighet som gör att algoritmen i sig själv övertygas om vad som är det sanna och relevanta.

The wisdom of the crowd, den har ni hört förut, massans klokskap.

Jag väntar ivrigt på framtiden av många skäl, men särskilt för detta: jag vill höra kognitionsvetare, historiker, retoriker, litteraturforskare och medieanalytiker ta itu med det här begreppets användning i vår tid. The wisdom of the crowd. Vi som är intresserade har bråkat med det i tio år, eller femton, men jag är för min del ytterst osäker på vad vi egentligen har lärt oss.

Ja, det finns fantastiska exempel på när en välorganiserad men decentraliserad informationshämtning ger ny kunskap eller nya mönster eller ny tydlighet åt en fråga.

Ja, det finns hårresande fall där skräp filtrerat genom skräp fortfarande visar sig vara skräp.

Men det som förändras permanent här, det är vår syn på de starka auktoriteter som vi tidigare så gärna litade på. Hur då? Ja, låt oss titta på hur vårt 1900-tal har sett ut. Vi byggde det på just starka auktoriteter. Stark kyrka, stark stat, starka medier, starka universitet. Starka institutioner som med saktmod och konsekvens byggde samhället.

Det är en smula besvärligt för en liberal att konstatera det, men den modellen tjänade oss väldigt bra. Individer kunde visserligen komma i kläm, enstaka uttryck för kreativitet kunde hämmas – men de kollektiva framsteg som gjordes under 1900-talet på hart när alla områden saknar motstycke.

Så går 1900-talet, och så får vi Google. Det mest kraftfulla verktyg för informationsinhämtning mänskligheten har förfogat över, som har till mål att all världens information ska göras sökbar och användbar för alla.

Kort paus för att smaka på den meningen, Googles eget verksamhetsmål, dess ”mission statement”: Att göra all världens information sökbar och användbar för alla.

Hur reagerar vi, med denna superkraft i våra händer? Jag tror man bäst förstår det genom att tänka sig en fjortonåring. En upprorslängtande människa i gränslandet mellan barndom och vuxenhet, som hög på sin egen visdom kommer att garva åt mamma och pappa:

 – Jag struntar i vad ni tycker, jag gör som jag vill”.

Och som i förlängningen kommer in till läkaren på sjukhuset och säger

 – Jag vet att du har tio års specialisttjänstgöring i bagaget, jag vet att du har tjugo kolleger att rådfråga, jag vet att du har sett fall som mitt förut, jag vet att du har disputerat, men jag har googlat. Och du har FEL.

Varpå vederbörande drämmer 46 sidor från helvetiskasymptom.se i bordet och begär medicin mot Creutzfeld-Jakobs.

Det där låter lite roligt för oss som tittar på det utifrån, men tro mig: vårdpersonal som drabbas av denna enorma självöverskattning bland patienterna har slutat vara roade. Som en kille jag träffade sa, när jag en gång föreläste för en grupp läkarstudenter på sista terminen:

 – Nu har man dragit på sig sex års studieskulder för att få komma ut på vårdcentral och ge patienterna en second opinion.

Sund skepsis mot makt och auktoritet bor märkligt nog granne med total godtrogenhet mot ANDRA auktoriteter. Den som tror att Expressen ljuger om allt tror att Avpixlat talar sanning om allt. Så länge det passar den revolterande fjortonåringens rikhaltigt syresatta frihetsdröm. Ur maktkritiken skapas därför inte med självklarhet en bättre maktdelning – utan i stället nya maktcentra. Och idén om en förklaring, en högre sanning, kommer alltid att vinna mark. Särskilt om vi själva väljer den tillsammans med likasinnade i rum som helt saknar den genomströmning av luft som ett torg eller för all del breda medier naturligt har.

Ibland har jag som journalist argumenterat för att mediernas roll inte kan vara att hålla på och dementera vad som skrivs på hatsajter och i propagandaorgan – var och en bör lägga sin redaktionella kraft på sina egna berättelser, och se till att de blir så sanna och relevanta som möjligt.

Jag börjar luta åt att jag har haft fel. Att döda rykten, motbevisa konspirationer och förklara vem som har uppsåt att och nytta av att sprida sådant är ju en journalistisk uppgift som redan har prisbelönts, när Metros Viralgranskaren fick Stora journalistpriset. Och här blir kulturgeografen Maja Essebos synsätt – som jag tolkar det, åtminstone – kanske användbart även för medierna: Om vi berättar bättre, om det som är sant, kommer det sanna att vinna. Dels för att det är sant. Dels i kraft av skickligt berättande.

Så vad måste hända nu?

Ett helhetligt svar på den frågan har ingen, men jag tror att jag vågar säga var det måste börja: hos var och en som sköter en liten del av internet. Hos var och en som har ett Facebook-konto, var och en som fortfarande har en blogg, var och en som lägger fritid på att redigera Wikipediasidor eller moderera diskussionsfora.

En majoritet av människorna lägger sitt skräp i papperskorgar. Det är en sund instinkt, en omsorg om det gemensamma. Nu är det tid att omsätta denna analoga vana i digital praktik.

Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan, författare och föreläsare