Den stulna historien

56 min
Om plundrade antikviteter som prånglas ut till världens samlare och museer och lämnar djupa hål i kunskapen om vårt ursprung. Hur ska plundringen stoppas? Och vem äger egentligen rätten till mänsklighetens kulturella arv? Hör mannen med missionen att återbörda allt egyptisk till Egypten. Hör arkeologen om Iraks skövlade utgrävningsplatser. Och vad är det egentligen som driver samlarna? Veckans Konflikt är en rapport från museiekorridorernas, utgrävningarnas och samlarnas slagfält.

Människan har alltid varit samlare. Fram till 1700-talet var det ett nöje som framför allt aristokrains män ägnade sig åt. Typexemplet var 1600-talsbaronen Hans Sloane som samlade på allt från skor till ormar i sprit och egyptiska antikviteter. Han representerar också övergången till statligt samlande eftersom hans samling lade grunden till British Museum som kom att bli föregångare till de stora encyclopediska museerna. Och människans behov av samlande tycks aldrig sina. Med ett växande utbud av försäljnings- och auktionssajter på nätet blir många föremål plötsligt lockande lätta att få tag på. Men hur ser det ut på den svenska antikmarknaden - en verksamhet som lätt hamnar i en gråzon när varor saknar nödvändig ursprungsinformation eller förses med falska uppgifter om sitt ursprung? Konflikts reporter Robin Olin gav sig ut i Stockholm för att undersöka. 

Krig har ju i alla tider spelat en stor roll för samlandet. Plundringsräder var mer regel än undantag och att ta med sig särskilt laddade krigstroféer har snarast varit något förväntat –  i har egna exempel från 30-åriga kriget när drottning Kristina uppmanade de svenska trupperna i Prag att lägga beslag på Silverbibeln och Djävulsbibeln. Och även om det har tillkommit internationella konventioner i som förbjuder plundring och som värnar om kulturarvet så har det knappast någon hög prioritet i konfliktområdena. I kölvattnet efter den USA-ledda invasionen i Irak följde en våg av plundringar framför allt i södra Irak med sina enorma arkeologiska utgrävningsplatser. Den libanisesiska arkeologen och journalisten Joanne Farchakh-Bajjaly har dokumenterat följderna av att utgrävningsplatserna lämnades obevakade och översvämmades av plundrare. Det var en kulturell massaker, förklarade hon när Konflikts Daniela Marquardt ringde upp henne i Beirut och får medhåll från Donny George, tidigare chef för det plundrade irakiska Nationalmuseet.

När de första stora muséerna kom till på 1700-talet var det som en revolutionär reaktion på det privata samlandet. Några år efter franska revolutionen öppnade Louvren för att visa upp de kungliga samlingarna för allmänheten. Muséerna blev också själva aktiva samlare och deltog i utgrävningsexpeditioner vars resultat de förde med sig tillbaka. Museernas uppgift blev att skapa bildade och goda medborgare, och de blev en del av nationsskapandet. Senare, när tidigare kolonier blev självständiga, kom kulturarvet att spela en viktig roll i deras nationsprojekt. Nu handlade det om att återbörda det som ansågs vara stulet. En av de mest seglivade tvisterna är den mellan Grekland och Storbirtannien och partenonfriserna  - eller som britterna kallar dem - The Elgin Marbles. Frilansjournalisten Petra Quiding har besökt Nya Akropolis-muséet, där några av originalen finns kvar sida vid sida med gipsavgjutningar av de pjäser grekerna saknar.

Maktbalansen mellan museer i rika västländer och länder rika på antik kultur vägde länge över till museiländernas fördel. Den ordningen började att ändras 1970, när FN-organet UNESCO antog en resolution som förbjöd utförseln av kulturföremål utan ursprungslandets tillstånd. Först på 2000-talet började resolutionen få genomslag, efter ett par uppmärksammade rättsfall - framförallt när Gettymuseets kurator Marion True 2005 åtalades i Italien för att ha köpt plundrade konstföremål. Och nu vädrar repatrierings-förespråkarna rejäl morgonluft. Den man som kanske mest har kommit att personifiera kampen om västerländska museers artefakter är Zahi Hawass, omnipotent chef för Egyptens riksantikvarieämbete, känd för sin Indiana Jones-hatt och kittlande National Geographic-program. Konflikts Ivar Ekman nådde honom på hans kontor i Kairo.

Att det har skett ett stort skifte i maktbalansen mellan västerländska museer och länder med stora, antika kulturskatter, det anser också journalisten Hugh Eakin, en av de personer som närmast följt den här utvecklingen, och som nära bevakat såväl plundringen av Iraks konstskatter som den uppmärksammade rättegången mot Gettymuseets tidigare kurator Marion True. Men han är inte alls lika säker som Hawass på att detta leder till att plundringen minskar. Snarare avleder bråket om repatriering uppmärksamheten från den mer akuta faran.

I Berlins världskulturcentrum pågår för tillfället en utställning med titeln Om vrede. Här medverkar den irak-amerikanske konstnären Michael Rakowitz med en egen version av Ishtar-porten - den pampiga entrén till det antika Babylon från 500-talet före kristus.Hans installation är en kommentar till alla de kulturskatter som västerlänningar har lagt beslag på, däribland den ursprungliga Ishtar-porten som finns att beskåda bara några kvarter längre bort i Berlins stora turistattraktion Pergamonmuséet. Och han vill också påminna om den plundring som pågår än  idag.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman