Bergsbestigarmän och djungelkvinnor

Jag lyssnar på Pascal. Jag stirrar på datorns skrivbord. Där är en bild av K2, världens näst högsta men mest svårklättrade berg. Det är ett stort och vackert berg, ett fasansfullt berg. Alpinisterna dör som flugor, det ligger likdelar överallt.

Jag är rädd för naturen. När jag tvingas vara i den på riktigt alltså, och nu pratar jag inte om nån semesteridyll. Jag menar när naturen visar sitt riktiga ansikte av svartmörker och skärande kyla, när stormarna blåser in och det blir strömavbrott och bilen står insnöad. Naturens är skräckinjagande.

Det kan jag säga med trovärdighet efter att ha bott i ett hus mitt i skogen i nästan tio år. Och jag hade redan viss kunskap med mig från barndomens fjällturer, vi orienterade oss enbart utifrån solen och växtligheten, min pappa är uppväxt i en norsk bergsby.

Ändå, eller kanske just därför, följer jag K2-klättrarnas tilltag med en känsla av fascination.

Eftersom alpinisterna riskerar liv och kostar jävligt mycket pengar om de klantar sig och halvdör och måste lappas ihop så finns det en sak man kan begära av dem, och det är att de förklarar för oss andra vad drömmen består i. I en samtid när till och med kulturarbetarna måste försvara sitt existensberättigande i den kapitalistiska ekonomin, och det är väl ingen hemlighet att kulturen knappast finns till för att skapa tillväxt, har de provocerande onödiga äventyrarna och bergsklättrarna fortfarande frikort. Frågan som sällan ställs är: vad ska de över huvud taget upp på K2 att göra?

Förr i tiden kunde man svara ”vetenskaplig forskning” på den frågan, men det håller inte idag. Och det kan inte enbart handla om berömmelse, det vägrar jag tro, så korkade är inte ens män.

Alla begär är komplexa och om man analyserar dem är det möjligt att förstå samtiden. Var därför så vänliga att komma hem från K2 med nåt mer än äran och fotot av en vimpel på toppen!

Fredrik Sträng heter galningen från Gävle som var med på den ökända K2-expeditionen år 2008, en av de värsta katastroferna i bergsklättringens historia, när elva klättrare dog.

I boken K2 på liv och död skriver han om bergsbestigningens mysterium – på ett berg som K2, 8 611 meter högt, handlar det om saker som sömnbrist i överbelamrade tält på klippskrevor medan stormarna viner, om laviner och stenras, förfrysta kroppsdelar och infekterade solskador, magproblem, höghöjdssjuka och hallucinatorisk syrebrist. Det är ett helvete fullt av hänförelse över Berget. De väldiga vidderna är samtidigt klaustrofobiska.

Sträng gör i alla fall ett försök att förstå dragningen till K2:s topp på ett mer existentiellt plan. Han citerar kollegan Eric Meyer: ”Vad som än händer på det här berget så kommer det att tvinga mig att gräva djupare inom mig än jag någonsin behövt göra tidigare.”

”Rädsla är den i särklass starkaste överlevnadsinstinkten i bergen”, skriver Sträng. ”Man måste både kunna möta sina rädslor och backa från dem när det behövs.”

Ibland leder besvärjandet av rädslan också till ofrivillig och rätt bortskämd humor. Som när Fredrik Sträng andäktigt beskriver de buddistiska klättrarnas i mina ögon väldigt flummiga ritualer, de irrar runt och kletar jaksmör lite överallt för att beveka gud vet vad medan ett gäng västerländska klättrarpuckon tittar på i tillkämpad andlighet och försöker få feeling. Eller när han tycker det borde vara nåt slags mänsklig rättighet att ha bajamajor vid baslägret. Jag undrar i mitt stilla sinne vem som ska finansiera bekvämlighetsinrättningarna. Pakistanska skattebetalare?

”Rädsla”. ”Gräva djupare”. Några mer nyanserade analyser än så verkar inte gå att få fram. Som Jan Guillou skriver i essän Man på Matterhorn, som publicerades redan på 80-talet i antologin Berättelser från det nya riket: ”Än en gång alla dessa undvikande svar”. Då har Guillou intervjuat otaliga bergsklättrare och mest fått höra sånt som att man vill imponera på grannarna i Oklahoma eller att man inte vill vara en slappkuk. (Ja, det heter ju att BESTIGA ett berg.)

Det närmaste Guillou kommer en verklig insikt är när han citerar George Mallorys berömda svar på frågan Varför ska du upp på berget? - ”Därför att det finns.”

Guillou slutsats: ”Utan döden vore detta ingen sport, ingenting att åstadkomma.”

På K2 är konsten att avbryta en toppattack viktigare och svårare än konsten att kunna genomföra den. Det är en balansgång vid dödens avgrund. 

Den absoluta motsatsen till äventyrarna på K2 heter Juliane Koepcke. Till skillnad från dem hade hon nämligen inget val.

Koepcke var sjutton år när hon flög mellan Lima och Pucallpa och planet slets sönder i en storm, hon kastades rakt ut i luften på över tre kilometers höjd.

Koepcke beskriver fallet ner mot marken som en blandning av minnesluckor och mjuk följsamhet. Hon känner ingen rädsla, hänger i luften, hon är fortfarande fastspänd i sin flygstol, omkring hennes finns absolut ingenting. Sen ser hon trädtopparna, de liknar broccoli.

En teori är att hon har hamnat i en dämpande luftvirvel, att stolen skyddade henne från att spetsas på trädtopparna och att trädens grenar fungerade stötdämpande.

Hon landar relativt oskadd som ensam överlevande djupt inne i den peruanska djungeln. Det tar henne elva dagar att orientera sig tillbaka till civilisationen. Hon följer rinnande vatten, försöker undvika stingrockor och pillar köttätande maskar ur sina öppna sår.

Koepcke beskriver händelsen i boken When I Fell From the Sky, och det hade varit tjänstefel av den djungelbesatta filmregissören och naturhataren Werner Herzog att inte göra en uppföljande dokumentär, Wings of Hope.

Herzog och Koepcke har ett annat förhållande till naturen än K2-klättrarna. I en annan av sina filmer, Grizzly Man, beskriver Herzog tomheten han ser i ögonen på en grizzlybjörn som ”the overwhelming indifference of nautre”. Herzog vill inte bonda med björnen, men klättrarna vill omvända berget. Den som inte dör har vunnit bergets kärlek.

Juliane Koepcke har växt upp i en familj av biologer. Hennes överlevnad handlar inte om att erövra djungelns kärlek utan om att acceptera naturens objektivitet.

Bergsklättringsmannen lägger kraft på att övervinna naturen. Djungelkvinnan samarbetar motvilligt med naturkrafterna för att hon måste, för att över huvud taget kunna fortsätta leva.

Själv har jag gjort ett flertal toppattacker i form av diverse ekonomiska och relationsmässiga vansinnesprojekt, men framför allt har jag fött två barn. Ja, förlossningar är en större kamp än K2 även om de inte är ett dugg skrytbara.

Nu står jag i alla fall på toppen i det skärande solljuset, ser ut över det fruktansvärda djupet och den vildsinta vidsträcktheten och undrar inte längre vad jag skulle hit att göra.

Vi är många som har nog med det riktiga livet. Vi besegrar inte K2. Vi besegrar inte nånting stort och vackert. Vi bygger det.  

Aase Berg, poet