"Jordbävning eller bara rejäl växtvärk?": Agneta Furvik i New York
New York måndag.
Om precis en vecka lämnar jag den här stan och det här landet.
Inte fullständigt för gott och för evigt förstås, men för den här gången, och för ett tag.
Jag kommer säkert snart på besök till min favoritstad på jorden igen, för jag längtar redan hit igen, men då blir det snarare som gäst, flanör och betraktare utan omedelbart beting.
För efter treochetthalvt år som konstant arbetande USA-korre är det dax för ett nytt kapitel, för lite mer av livets övriga delar, och för att lämna över stafettpinnen till en ny och fräsch New York-korrespondent.
Ni kommer att bli väl omhändertagna av Fernando Arias, kära lyssnare.
Och jag, jag lämnar ett USA mitt i ett av de allra största av vägskäl.
Ett av de verkligt historiskt stora, helt jämförbart med den handfull som de senaste drygt tvåhundra åren avgjort den fortsatta riktningen för denna ständigt kaotiska och röriga och samtidigt väldigt levande republik.
Jag tänker på tider som 1860-talets inbördeskrig, och på 1960-talets medborgarrättsstrid.
Just nu, kan tanken, frågan och funderingen faktiskt slå mig: Finns USA ens kvar i sin nuvarande form år 2060, alltså två respektive etthundra år efter några av de tidigare avgörande ögonblicken?
I mina ljusare stunder så tror jag förstås det, tror stenhårt på de unika urkrafterna i det här landet och dess folk, men undrar både mycket nyfiket och lätt bekymrat hur det ser ut då, om några årtionden?
För efter några dagars rapporterande från huvudstaden Washington DC, först från presidentinstallationen och sedan från jättedemonstrationen, står det än mer akut klart och tydligt hur delat detta land är.
Hur den ena sidan inte har tillstymmelsen till konstruktiv kontakt med den andra. Hur totalt olika de ser på världen.
Och hur de har så olika värden.
Hur det samtidigt är både natt och dag, gryning och skymning i Amerika, helt beroende på vem som tittar, och på vilka håll de riktar blicken.
Det blir inte tydligare än så här i USA.
Det har i alla fall inte varit så här tydligt på väldigt länge.
De ideologiska och politiska kontinentalsprickorna ligger så blottade, och spänningarna mellan dem är så starka, att hela folkmassor, om än inte landmassor, tycks på väg att fullkomligt drivas och slitas isär.
Jordbävning, eller bara rejäl växtvärk, det är frågan om det amerikanska experimentets senaste konvulsion.
Som vi inte kommer att få svar på på ett tag.
Samtidigt som en sida än en gång fått hela den formella styrande makten, bjuder en annan sida ett motstånd som är både nyväckt och urgammalt, och den närmaste tiden, de närmaste åren, kommer att avgöra vem och vilkas värderingar som segrar. För den här gången.
Under tiden kommer det att mullra och bölja, brytas och knäckas, och det lär bildas helt nya formationer samtidigt som aldrig tidigare skådade landskap växer fram.
För så funkar det här.
En ständigt pågående polarisering är ett varaktigt fundament, om än ett svajigt sådant, i det USA där den nyss avgångne presidenten bara varit en tillfällig symbol för pendelns ena och yttersta läge, precis som den just tillträdde är det för det andra.
Det har alltid funnits tider där pendeln svänger hårdare och hastigare och mer vildsint mot ytterkanterna, och andra där den mer tickar på lite lagom, som en metronom inställd nånstans på mellanläge.
Det är mer än uppenbart var USA befinner sig just nu.
Och alldeles, alldeles okänt var landet tar vägen härnäst.
Så adjö, Amerika. Jag tar en liten paus från dig nu. Men slut mellan oss blir det aldrig.
