Sista brevet från USA: Inger Arenander i Washington

3:10 min
Utrikeskrönikan den 19 juni 2017. Washington.

Washington, måndag

Det är dags att ta adjö. Det känns lite vemodigt att lämna Washington, min andra hemstad i nästan nio år. Första omgången för 25 år sedan var det en annan stad. Vi vågade knappt gå ut bilen då på gator som är fulla av hippa restauranger och barer nu.

Det är en delad stad, som hela USA. Politiskt är Washington mest demokrater förstås, men tvärs över floden i Virginia blir klyftan tydlig med människor som är så illa ute att de inte har pengar till mat åt barnen.

Jag träffade en lärare häromdagen som undervisar högstadiebarn i det området i engelsk litteratur. Det gäller att få dem på kroken och sen hala in dem, sa han. Det var inte lätt, särskilt inte de unga männen.

Läraren jobbar extra på sommarlovet, som just börjat, på en av de fina herrekiperingsaffärerna i Georgetown, min del av stan.

Att kunna klä sig är viktigt för karriären, sa läraren, som gav sina elever tips om det också.

En ung kvinnlig bekant, amerikanska, klagade en gång på att jag lever i en bubbla här i Georgetown och bara gör utflykter i andra områden. Det är sant, men jag har älskat min bubbla här.

Det bor så spännande och intressanta människor i de vackra husen vid de tegelbelagda trottoarerna.

Min granne Benno som är överlevare från förintelsen och kan få mig att skratta även om det mesta har gått åt pipan den dagen. Han vet allt om musik och teater och ibland ligger nån inspelning i brevinkastet som han anser att jag absolut måste lyssna på.

Evan på andra sidan som är kirurg och bortrest ganska ofta för att operera barn i främmande länder men som intresserar sig för hur det går med de djupa såren i huvudet på vår hund Otto när han blivit biten av en best i parken. Doktor Evan tittade till Ottos infektion också.

Eller John som man kan fråga precis vad som helst om Mellanöstern och som kan få kartan som normalt sett ser ut som ett virrvarr att framstå som, nästan, ett under av klara samband.

Katherine som ser så oskyldigt flickaktig ut och aldrig har bråttom när man träffar henne, men som har järnkoll på varenda republikansk politiker i hela USA och redan har arbetat i flera kampanjer.

Den där amerikanska vänligheten, intresset och öppenheten, det är det allra bästa och den gäller inte bara i Georgetown.

Det blir svårt att resa härifrån för jag har trivts i mina kvarter.

På hösten när de solfjädersformade löven på de mäktiga gingkoträden bildar en lysande gul korridor på gatan. På våren när magnoliorna slår ut i vitt och rosa, i blekt lila och mörkt blodfärgat. Sommarmorgnarna med den fuktiga värmen som slår emot och färska tidningar på trappen, till och med vintern där jag klättrat i snödrivorna med en kvinnlig expert på maktöverlämning mellan presidenter. Hon bor här nånstans.

Det är människorna jag kommer minnas mest, vänligheten och generositeten.