Efter fyra år kan man grunderna: Richard Myrenberg, Kigali

3:25 min
Utrikeskrönika den 22 juni 2017. Kigali.

Kigali torsdag.

Det är nu snart fyra år sedan jag första gången landade som korrespondent i den afrikanska verkligheten, och då i första hand den kenyanska, som senare blev den rwandiska vardagen. Då kändes uppgiften nästan övermäktig - hur ska jag kunna ha koll på runt 47 länder - samtidigt? Vad hette presidenten i Equatorialguinea nu igen? Hur länge har Angolas Eduardo dos Santos suttit vid makten? Kan man säga Lagos eller Lagos?

Och så alla dessa valutor - får se nu - den rwandiska francen är ganska lätt, man drar bara bort två nollor så blir det ungefär i svenska kronor. 1000 francs - 10 kronor. Kenyanska schillingen - hur var det nu? 1000 shilling är väl runt 80 kronor.

Landskod 243 - det står för Kongo-Kinshasa. 254 - Kenya.

Teodoro Obiang heter presidenten i Equatorialguniea, mest känt för att vara det enda spansktalande landet på kontinenten, och för att vara en av det värsta diktaturerna. Angolas president dos Santos har suttit sedan 1979 och är den som suttit längs vid makten, efter tidigare nämnde kollega från Equatorialguinea. Men dos Santos lämnar troligen sin post efter valen där senare i år. Och på svenska blir Lagos, Lagos - en för övrigt härligt kaotisk stad, betydligt bättre än sitt rykte. 

Kort sagt - de börjar sitta nu - baskunskaperna.

Också lite mer på detaljnivå - ser jag en Toyota Probox, med ratten på fel sida - det vill säga höger sida här i Kigali, så vet jag på förhand att bilen kommer från grannlandet Burundi.

Nummerplåtarna i Kenya är handmålade av interner och börjar på K, i Rwanda börjar de på RA, i Burkina Faso på BF. Antalet bilar är ännu inte uppe i sådana volymer att nationalitetsbeteckningarna är hotade.

För några månader sedan var jag i Bangui i krigshärjade Centralafrikanska republiken. Där gick jag på den bästa restaurangen som staden kan uppbåda - Chez Freddys - som faktiskt håller världsklass. Min mobil kopplar upp sig mot det lokala nätverket utan att jag behöver göra nåt. Varför? Jo för att jag har varit i landet förut, två gånger faktiskt. Samma sak gäller för loungen på flygplatsen i Addis Abeba - Bole International - där Bole står för området, inte för någon gammal president, vilket är det vanligaste.

Jag hittar numera ganska bra på ställen som Juba i Sydsudan, och i Bujumbura i Burundi.  

Jag vet att jag får visum vid ankomst i Ouagadougou i Burkina Faso, men att jag får tillbaka passet först två dagar senare. Och att det mycket vanliga efternamnet där - Ouedraogo betyder hingst på det största lokala språket moré som talas av den etniska gruppen mossi.

Jag läser i sociala medier och på nätet om kollegor som rapporterar från Mogadishu i Somalia, flyktinglägret Bentiu i Sydsudan och Goma i Kongo-Kinshasa, och konstaterar. Där har jag också varit.

 Från och med nu blir jag min egen sommarvikarie - men kontoret i ryggsäcken. Jag hänger med fram till kenyanska valet i början av augusti, som kan bli en stökig historia.

Som alltid - många spekulationer, ingen vet exakt.

Det är därför man aldrig kan bli trött på Afrika.