Vem tar ansvar för de osäkert anställda?

30 min
Vikarier som inte får någon hjälp av lagen, och ensamföretagare som facket inte vill ha med att göra. I detta tredje Kaliber om arbetsmarknadens uppluckring ställer vi makthavarna till svars. Vem ska egentligen stå för tryggheten när arbetsmarknaden förändras? Vi tar med oss de berättelser vi har fått höra här i Kaliber, från Soile, Lisa, Shideh, Emma och Karin - till dem som bestämmer. I sista delen av "De osäkert anställda". I tre program berättar Kaliber om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi visar hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb.

Del 3 - Vem tar ansvar för de osäkert anställda? 

De politiska makthavarna och fackföreningarna ska hjälpa de svagaste på arbetsmarknaden. Ge stöd när tryggheten minskar och se till att alla människor har ett skyddsnät som fångar dem när dem faller. I två program har vi berättat om hur arbetsgivare inte vill ta ansvar och hur lagen om anställningsskydd för många innebär uteslutning istället för trygghet. I den sista delen av "De osäkert anställda" tar vi med oss de berättelser vi har fått höra här i Kaliber, från Soile, Lisa, Shideh, Emma och Karin, till dem som bestämmer. Vi ska undersöka hur de ansvariga politikerna och fackförbunden tacklar utmaningen från den nya arbetsmarknad vi ser, där projekt, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag och egenanställningar blir allt vanligare.

I detta tredje Kaliber om arbetsmarknadens uppluckring ställer vi makthavarna till svars.

Fackets roll

Fackförbunden har haft en unikt stark roll i Sverige. När vi pratar om den svenska modellen handlar det om att fack och arbetsgivare tillsammans hittade lösningar som lade grund för det ökande välståndet i 1900-talets mitt.

Länge låg de svenska facken i topp i världen när det gäller anslutning. Det gör de fortfarande, men på en betydligt lägre nivå. I många branscher har nio av tio varit med i facket. Men så ser det inte längre ut.

– Jag är forskare inom biokemi, säger Henrik, 34 år.
Är du med i facket?
– Nej, det är jag faktiskt inte. Det känns som om jag inte har någonting på att vinna på att vara med i facket.

– Jag jobbar på lager, säger Jerry Dowland, 27 år
Är du mer i facket?
– Ja, metall. Jag har fått väldigt mycket hjälp.

– Jag jobbar på flyttfirma, på Stockholm stadsbud.
Är du med i facket?
– Nej, det tror jag inte att jag är.

Fackens medlemsantal har rasat. En halv miljon färre svenskar är med i facket i dag jämfört med 1990. Anslutningsgraden har sjunkit från 81 procent då till 71 procent i dag. Det är ett stort misslyckande för speciellt arbetarfacken som är organiserade i LO. Även för tjänstemän har anslutningsgraden sjunkit, men inte lika mycket.
Det har gått så långt att arbetsgivarorganisationerna täcker in betydligt större andel av de anställda än vad facken gör i dag. Det visar forskning från Lunds universitet.
Vad jobbar du med?- Rivning och sanering.Är du med i facket?- Nej, har inte råd just nu.
Det är bland de mest utsatta som medlemsantalen minskat mest – bland de unga och invandrare. Det är ett tydligt tecken på att fackförbunden inte klarat av att hantera den nya situationen med fler osäkra anställningar eller ännu lösare förbindelser till jobbet. 

Medlemsraset för unga är dramatiskt. 1993 var sju av tio anställda i åldern 16 till 24 år med i facket, 2010 var det bara var tredje. Det är en halvering på 17 år. Förtroendet för facket är utmanat. 

Den facklige veteranen Kurt Junesjö är arbetsrättsjurist och var i många år chef för LO-TCO Rättsskydd. Han anser att facken alldeles för lätt har accepterat de senaste årens förändringar.
– Ska man gå med i facket då ska facket leverera någonting också och jag menar nog att under de sista 10, 15, 20 åren så har facken faktiskt inte levererat så mycket. Man går ju inte till en affär och handlar där varorna inte blir levererade. Jag tror att detta att man inte går med i facket är kortsiktigt och långsiktigt negativt för den ungdom som inte inser att man måste göra det. Samtidigt kan jag förstå varför inte ungdomar går med i facket om de inte levererar någonting, säger Kurt Junesjö.

I två program har Kaliber berättat om hur dagens arbetsmarknad förändras, samtidigt som trygghetssystemen står still. Och fackförbunden har på samma sätt problem att hänga med i förändringarna mot mer lösa förbindelser på arbetsmarknaden. 

Det menar bland andra författaren Isobel Hadley-Kamptz. I boken Frihet  och fruktan, en samling essäer om nutida liberalism, tar hon bland annat upp den nya arbetsmarknaden.

– På det stora hela har fackförbunden stått ganska handfallna inför den här utvecklingen, kanske ungefär som den politiska vänstern, vi är emot den här utvecklingen alltså tänker vi ignorera den, säger hon.

– Jag heter Kina Andersson. Jag är frisör och jobbar på Rabarber frisörer i Stockholm och är egenföretagare här, har enskild firma.

I frisörsalongen på Östermalm i Stockholm hyr alla sina stolar som egna företagare.

Är du med i facket?
– Nej, det är man ju bara, säger jag då, om man är anställd. En del är nog det, jag tror inte att alla anställda är det heller, men jag är absolut inte det.

Just frisörer är en LO-grupp där många under de senaste åren gått över till att vara ensamföretagare.

– Man får som ett helt kit när man är ensamföretagare, man får sköta sig själv. Göra sina egna inbetalningar, försäkringar och allt som behöver göras. Så facket känns som om det är väldigt långt bort för mig.

Antalet ensamföretagare i Sverige har fördubblats på 15 år. Och som vi berättat tidigare i Kaliber används vissa av dem i praktiken som vanliga löntagare av arbetsgivare. En del är till och med tvungna att bli företagare, så kallade F-skattare, för att få jobba kvar. De är ofrivilliga företagare.

Facket inget för företagare

Här står flera fackförbund handfallna. Facken är till för löntagare, inte företagare. Men problemet är att de här ensamföretagarna har mer gemensamt med löntagarna än med företagare.

I förra veckans program hörde vi Karin, som efter över fem år på ett statligt verk fick veta att hon inte längre fick jobba kvar, om hon inte kom tillbaka som F-skattande konsult.
– Nej men jag fick frågan rakt ut, att om du vill så finns det ju möjlighet att jobba som konsult om du har F-skatt för vi kan ju inte anställa dig, säger Karin.

Den som känner sig tvungen att ta ett sådant erbjudande som Karin fick, kan inte ens vara säker på att hon är välkommen i facket. Då står man helt ensam.

Kaliber har kartlagt fackförbundens inställning till ensamföretagare. Vi har ringt till alla fackförbund inom LO och TCO och till Saco centralt för att ta reda på hur förbunden hanterar f-skattande medlemmar.

Inom LO var F-skattare fram till för några år sedan i princip utestängda ur alla förbund. De gemensamma stadgarna för LO-förbunden ändrades dock 2008 för att öppna upp för denna grupp. Hittills har dock bara två av förbunden, Musikerförbundet och Handels, börjat erbjuda service för f-skattare. I nio av femton LO-förbund är F-skattarna fortfarande inte välkomna. Bland tjänstemannafacken i TCO är det sex av femton förbund som inte släpper in F-skattare alls medan däremot alla akademikerförbunden i Saco välkomnar dem.

Wanja Lundby-Wedin är ordförande i LO. Hon är väl medveten om att den här gruppen ibland hamnar utanför fackets arbete.
– Vi är ju en organisation som företräder löntagare i deras relation till arbetsgivaren där vi kan företräda dem i relation till arbetsgivare om någonting har inträffat, men framför allt för att teckna kollektivavtal som ska tala om vilka villkor som ska gälla. Vi har ju inte den möjligheten för en egenföretagare. Vi kan inte företräda gruppen egenföretagare gentemot en arbetsgivare. Vi kanske kan företräda enskilda personer om vi väljer att göra det och det har en del av våra förbund gjort. Har man varit medlem i facket kan man ofta komma och få råd och stöd på vägen, men vi har ingen generell bild av att egenföretagarna är organiserade hos oss just för att de inte är löntagare.

Den här formen blir ju konstig då, för egentligen är de ju fördolda löntagare. Vad finns det för svårigheter för er där? De kanske behöver bli företrädda av ett fackförbund men de faller lite utanför den kategorin?

– Nej men det här är ju frågor som jag tycker att vi måste vara öppna för att diskutera om vi ska bli bättre på att företräda de företagare som, ja man kan ju kanske välja att jag fortsätter att vara medlem i facket för att jag vill egentligen inte vara egenföretagare, så fort jag får ett jobb vill jag jobba igen. Att hävda deras relation om man missbrukar begreppet egenföretagare ifrån enskilda uppdragsgivare, det kan vi göra. Men jag tror att det ä svårare att ta sig an hela gruppen. Men jag är öppen för att vi för en sådan diskussion om våra förbund upplever att det här är någonting som de vill lyfta in och bli mer generellt inom LO, säger Wanja Lundby-Wedin.

Isobel Hadley-Kamptz, liberal skribent, igen.
– Däremot har jag länge efterlyst ett nytt fackförbund. Jag vill ju ha ett fackförbund för frilansar och egenföretagare lite oavsett bransch, både som en politisk sammanslutning som arbetar för bättre villkor och för gemenskap och kollektiva försäkringar och sådär därför att fackförbundet är ju egentligen den frivilliga sammanslutningen, att vi går ihop för at vi är starkare tillsammans och det finns ju ingen självklarhet att det bara skulle gälla människor som är fast anställda genom några gamla principer

Företag utmanar facket

Fackets allt svagare roll i samhället får konsekvenser. För dem som vill ha fackets stöd, förstås, men också för de som vill erövra en del av fackets utrymme. Tillbakagången har helt enkel skapat nya affärsmöjligheter. När det finns utrymme för ett privat företag att utmana facket och erbjuda trygghet till löntagarna blir det ett tydligt symptom på att facken tappat förtroende hos stora grupper. 

Vi är på Blasieholmen i Stockholm. Här håller det nystartade företaget JobbGarant till. Det är klassisk mark, men inte för facken, utan för arbetsgivarna. Ändå är det arbetstagarna företaget vill erbjuda trygghet och service.

Vilken utsikt!
– Ja, det är en grym, både lokal och läge och alltihop.

Med JobbGarant vill Karl Wallin och Johnny Swensson fylla den lucka de tycker att facken har lämnat öppen. Målgruppen är speciellt alla de unga personer som inte är med i ett fackförbund. 
– Vi ser oss som ett alternativ till facket och i första hand för de som har valt att inte gå med i facket utan står utanför det skyddet. 

När JobbGarant lanserade sitt företag för några månader sedan kunde man i flera medier läsa rubriker som:

Nu hotas fackförbunden"
"En privatisering av det fackliga"
“Företag som utmanar fackets monopol”

De vill vara ett alternativ till dagens fackförbund. Ett alternativ där ideologi inte spelar någon roll utan där försäkringslösningen är det viktiga. Idén föddes för nästan två år sedan. 
– Vi diskuterade, är du med i facket, nej, är du med i facket, nej.  Tycker du det facket erbjuder är bra, ja, egentligen tycker jag att det finns mycket bra i det, men varför har vi valt att inte gå med, nej, det känns inte relevant för mig, jag är inte intresserad av att få min lön förhandlad av någon annan och de bitarna. Och sedan började vi spåna på det här. Den här marknaden, hur många är det som tänker som oss? Så sökte vi statistik på det och annat och såg att en väldigt stor del av den yngre generationen på arbetsmarknaden har valt att inte vara med i facket.

Johnny Swensson tror att JobbGarants affärsidé, att konkurrera med facken med lägre pris vad gäller försäkringar och service, fungerar på dagens mer och mer individualistiska arbetsmarknad. 
– Det är svårt att få med folk bara i rent ideologiska perspektiv, i och med att intresset från gemene man inte är så stort. Man ser det mer som, vad är det jag får för pengarna. Kan någon motivera det är man beredd att betala. Där har inte facket lyckats nå ut, vad är det egentligen de erbjuder sina medlemmar? Man har pratat med övergripande om att vi ska kämpa tillsammans, den svagare mot arbetsgivaren, men jag tror inte att alla upplever det så i dag. Man har en annan relation till arbetsgivaren. Är man duktig och man inte får det man vill ha så väljer man att byta arbete i dag.

Men Wanja Lundby-Wedin, ordförande för LO, reagerar skarpt mot tanken att ett företag kan ersätta fackens roll.
– Jag måste säga att jag blir upprörd när jag hör det, för det här är företag som profiterar på unga människors situation. Jag blir rätt upprörd när man säger att man är ett alternativ till facket, det här är inte en fackförening, det är inte ens en gul fackförening. Det här är ett privat företag som vill tjäna pengar på unga människors otrygga ställning i arbetslivet genom att måla ut sig som ett alternativ som är moderna och det tycker jag är rätt grymt. 

Men facken tappar medlemstal och som du säger, man lyckas inte riktigt nå de här grupperna som är visstidsanställda, unga. Har ni misslyckats att hänga med i den utveckling på arbetsmarknaden som har skett?

– Jag tror inte att vi har misslyckats att hänga med, men jag tror inte att vi tillräckligt tidigt såg utvecklingen, för det har alltid varit så att unga vuxna har haft lägre organisationsgrad och det har nog byggt på det här att – jag kommer in på tillfälligt jobb, när jag får mitt fasta jobb då går jag med i facket. Och eftersom de flesta efter en ganska kort tid har fått ett fast jobb så har det varit okej på något sätt. Men jag tror att vi var lite sena att se att det här blev inte ett fast jobb, utan det blev ett nytt tillfälligt, och ett nytt tillfälligt, och ett nytt tillfälligt… Och där hängde vi inte med, så tror jag att man kan uttrycka det.

Kan det vara så att ni har haft en vilja att stoppa förändringen, istället för att nå de grupperna som förändringen har skapat?

– Nej, men jag tror att man måste göra både och. Men det klart att vi kanske har tänkt att det skulle gå tidigare att stoppa den utvecklingen. Det har inte gått.

”Jag kan känna en viss oro”

Vi har tagit med oss berättelserna som har hörts i den här serien till Hillevi Engström som är moderat arbetsmarknadsminister. Hon har slitit av korsbandet under en skidresa och kommer haltande in i rummet.

Under decennier samarbetade moderaterna mest med arbetsgivarna och tog avstånd från många av fackens förslag. Men i dag låter det annorlunda, det är en ny moderat vi möter.
– Det som jag kan känna en viss oro för är att fackens organisationsgrad sjunker och det tycker jag är oroande och det är inte alls bra för den svenska modellen. För det är viktigt när man är på arbetsmarknaden att man omfattas av kollektivavtal och inte minst unga människor tenderar ju i lägre grad att bli medlemmar i facket. Det är viktigt att arbetsgivarna också är organiserade för det är själva grunden för att vår modell ska hålla och fungera väl.

Men den största nedgången i fackens medlemstal, en kvarts miljon medlemmar, kom 2007 och 2008 just när Alliansregeringen genom en lagändring kraftigt höjt avgifterna till A-kassorna, som ju är anknutna till facken. Det har bland annat sociologiprofessor Anders Kjellberg i Lund visat. Hillevi Engström tror dock inte att regeringen bidragit till fackens nedgång.
– Det är ju en långvarig trend att facken tappar medlemmar, vissa fack – andra växer ju. Och då kan man fundera på varför växer till exempel Unionen, varför växer Ledarna och varför tappar en del LO-fack? Det tycker jag är en viktig hemläxa. Skulle vi ha en trend där det här bara fortsätter då kommer vi i en annan situation och då finns det en risk för den svenska modellen skulle jag säga, på lite längre sikt.

Om jag bara får återgå till den frågan jag hade, att ni höjde de här avgifterna, kan det ha försvårat fackförbundens situation?

– Jag skulle inte vilja se det så. Jag tycker att A-kassan är A-kassan och facken är facken, så jag kan inte säga vad som beror på vad, varför man tappar medlemmar. Men den viktigaste orsaken tror jag är att facken inte är tillräckligt attraktiva för vissa medlemsgrupper som de skulle kunna organisera. Jag tror till exempel, inom LO till exempel tror jag att det skulle vara väldigt positivt för medlemsantalet att man inte hade den starka kopplingen till socialdemokraterna. Min egen dotter jobbar i handeln och den där kopplingen till socialdemokraterna tycker många handelsanställda inte är positiv. På samma sätt som jag inte tycker att man ska vara kopplad till moderaterna heller, utan facken ska vara självständiga från politiken.

Skillnader för egenföretagare och anställda  

Kaliber berättar om de som ska förhindra att personer faller igenom skyddsnäten på arbetsmarknaden. Vi har talat med facken och med arbetsmarknadsministern. Men när man är verkligt utsatt är det de sociala trygghetssystemen som ska fånga upp en. 

Där är socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ansvarig. Han är moderat och har hand om sjukförsäkring och pensioner. Han talar om vikten av att få till system som fungerar även när arbetsmarknaden förändrats.
– Jag ser fullt ut att ett 100 år gammalt system inte i varje detalj är optimalt för dagens moderna arbetsmarknad. Men jag vill samtidigt säga att jag tycker att den svenska välfärdsmodellen i grund och botten funkar ganska bra. Att vi ska värna det som är gott och inte tro att vi med några enkla pennstreck kan göra om allt utan att ta några stora risker. Det tycker jag inte att vi ska göra.

Emma Karlén arbetar som målare i egen firma. Hon nekades graviditetspeng när hon tvingades avstå från jobb under graviditeten eftersom hon utsätts för farliga kemikalier när hon skrapar färg. Bara anställda får graviditetspeng i de lägena.
– Det är ju inte det att man inte tycker att det finns faror utan man vill inte hjälpa till för att de inte tycker att man omfattas av lagen om man är egenföretagare, säger Emma Karlén.

Hade Emma Karlén varit fastanställd hade hon fått graviditetspeng, men eftersom hon var egenföretagare blev hon utan.

Ulf Kristersson konstaterar att det finns skillnader mellan anställda och egenföretagare som inte helt går att bortse från i fall som Emma Karléns.
– Egenföretagare kan påverka rätt så mycket mer, både sina inkomster och hur mycket man arbetar. När man är sin egen chef har det många fördelar och också många tunga förpliktelser som andra människor inte har. Det är nog den grundläggande orsaken till att det inte är exakt samma system. Samtidigt är det så att med offentliga försäkringar så behöver man ju också veta att det går rätt till och det klart att om man fattar alla beslut själv så måste kontrollsystemen också vara sådana att det inte missbrukas av människor som vill missbruka det.

Är den sorters skillnader rimliga?

– Det finns säker rimlighet att man på några punkter har skilda regler, det tror jag också.  Men jag tycker som jag sa att eftersom vi i Sverige vill att egenföretagare ska vara med i de här systemen så ju likare regler desto bättre.

”Inte typiska för arbetsmarknaden”

Vi har träffat flera personer som fått det svårt på den nya arbetsmarknad vi ser växa fram.

En av dem är Lisa som inte fick sitt vikariat förlängt efter nästan två år på en förskola, eftersom hon då skulle ha fått rätt till fast jobb enligt LAS, lagen om anställningsskydd. I stället blev hon av med sitt jobb, det kallas i dag att bli “utlasad”.
– Det känns inte bra. Man ramlar omkull framför målet och man känner sig värdelös fastän man har gjort ett jättebra jobb.

– Jag blir ju oerhört bekymrad när jag kan se att en stor arbetsgivare som kommuner missbrukar ett system.

Vi är tillbaka hos arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Hon reagerade på berättelsen om utlasningen av Lisa.
– Det är viktigt till exempel i det här fallet att barnskötaren kontaktar sitt fackliga ombud och att man tar upp en förhandling med arbetsgivaren, vad man har för avtal i den kommunen eller sådana saker. För det klart att det inte är rimligt att man löser personalförsörjning på det sättet. Grunden är ju tillsvidareanställningar.

Hur ser du på att det förekommer, inte i liten utsträckning heller?

– Min uppfattning är att det fungerar väldigt väl på den svenska arbetsmarknaden. De exempel som tas upp i det här programmet är inte det typiska för den svenska arbetsmarknaden. Då skulle vi ha haft mycket fler konflikter. Istället kännetecknas Sverige av ett land där parterna tecknar ansvarsfulla avtal och kommer överens och med väldigt låg konfliktnivå. Men facken måste också ta ett ansvar för dem som inte är tillsvidareanställda, utan de som är i det här gränslandet, som är mitt emellan. 

Karin som hade arbetat i fem år på ett statligt verkblev erbjuden att komma tillbaka som ensamföretagare, annars skulle hon få sluta.

Företeelsen, att ensamföretagare får ta över jobb som tidigare gjorts av anställda, har vuxit fram under de senaste åren och sprider sig nu till nya branscher. Den här sortens konstruktioner underlättas av att alliansregeringen 2009 ändrade lagen så att det numera räcker med en uppdragsgivare för att bli ensamföretagare.

Det förslag Karin fick anser arbetsmarknadsministern inte är acceptabelt.
– Det är inte på det sättet att en arbetsgivare och en arbetstagare kan komma överens om det här, där är Arbetsdomstolen väldigt, väldigt tydlig. I det fallet att facket skulle stämma in arbetsgivaren till Arbetsdomstolen så är det inte alls säker att AD skulle fatta ett sådant beslut. Du och jag kan inte ens komma överens om att du är konsult hos mig. Det beror på hur du arbetar, hur du använder mina lokaler, vad som gäller i din specifika anställning. Så mitt råd, speciellt om du är på ett statligt verk det är att kontakta facket och att facket tar upp den här frågan till prövning. För det är helt enkelt inte tillåtet att göra på det sättet. Jag blir väldigt upprörd när jag hör sådana här saker för så får man inte använda de arbetsrättsliga reglerna. De är till för att följas på samma sätt som brottsbalken är till för att följas. Vi har regler i Sverige, vi har kollektivavtal och utgångspunkten är att de följs, annars så ska man tvista om det eller pröva det i domstol.

Men har inte ni underlättat för arbetsgivare att ta in folk eftersom de bara behöver ha en enda arbetsgivare?

– Nej men i grunden, det som vi har gjort är att vi har underlättat för människor att starta företag. Det är själva syftet med att det ska vara enklare att få en F-Skattsedel. Det tycker jag i grunden är bra. Vi behöver fler företagare i Sverige och inte färre och vi ska försöka se till att det inte missbrukas. Men för en enskild person kan det i vissa fall vara bra att vara uppdragstagare till en enda kund. Det tycker inte jag att vi ska säga nej till, säga nej till en sådan jobbchans.

Ni vill ha fler företagare, men jag antar att ni inte vill ha fler ofrivilliga företagare som mer eller mindre blir tvingade att bli företagare för att deras före detta arbetsgivare vill det. Kan inte den här ändringen slå helt fel för de personerna?

– Grunden är att vi vill få fler företagare och grunden är ju förstås frivilliga företagare. Som jag också nämnde, när det har varit tidigare anställda som sedan blir företagare med F-Skattsedel så finns det ju möjlighet att få det prövat menar jag. Och Arbetsdomstolen har några sådana fall nu och man har prövat några sådana fall tidigare. Så det går alltså inte, enligt min uppfattning, att omvandla anställda personer till egna företagare utan vidare. Varje sådant fall kan prövas i domstol.

Men även om Hillevi Engström inte anser att förändringen av reglerna om F-skattsedeln är något problem, så visar en kartläggning Kaliber gjort att alliansregeringen i dag inte har stöd i riksdagen för sin politik i den frågan.

Minst två uppdragsgivare för att få F-skatt

Vi har frågat riksdagspartierna om de vill återställa regeln så det krävs minst två uppdragsgivare för att få F-Skattsedel. Det visar sig att alla oppositionspartier, inklusive Sverigedemokraterna, vill att det gamla kravet på minst två uppdragsgivare ska gälla. Det finns i vår inga motioner i riksdagen med krav på att regeln ska återställas – men Kaliber har talat med flera riksdagsledamöter som kan tänka sig att väcka frågan i utskottet. 

Om alla partier då står fast vid sin åsikt kommer regeringen att förlora omröstningen och kravet på två uppdragsgivare kan återinföras.

Den här serien om osäkerhet på arbetsmarknaden startade hos Soile Savelius i Västerås, som arbetar som timvikarie. Hon berättade då om hur hon inte gick någonstans utan sin mobiltelefon.

– Toasitsen ligger den på när jag står i duschen. Nu ligger den med min almanacka med mobiltelefonen uppe på. Jag har telefonen på högsta volym på natten utifall det kommer någonting på morgonen, så vaknar jag.

Soile Savelius har arbetat som timvikarie i ett och ett halvt år. När ett arbetspass blir ledigt är hon en av flera personer som får ett sms, den som snabbast svarar på sms:et får passet. Soile Savelius berättade för två veckor sedan om att hon snart inte orkar mer. 

– Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. För det är tärande. 

Hillevi Engström minns tydligt Soile Savelius från programmet.

– Jag blev också upprörd när jag hörde det i reportaget, det var ju också från en kommun. Där tycker jag det är viktigt att kommuner och alla offentliga arbetsgivare, stat och kommun, statliga myndigheter och företag, tar ett stort arbetsgivaransvar, ett moraliskt ansvar också att lösa personalförsörjningen på längre tid. Jag tror att man aldrig kommer ifrån att man måste ha timvikarier, men man måste förhandla och komma fram och teckna avtal, vad ska vara rimligt. Och det klart att den beskrivningen som gjordes i Kaliber, det låter ju helt orimligt att man ska passa telefonen dygnet runt. Så tror jag ingen vill ha det på den svenska arbetsmarknaden.

Programmet är gjort av Tredje Statsmakten Media AB för Kaliber.

Researcher: Erik Petersson
Producent: Lars Truedson
Exekutiv producent på Sveriges Radio var Eskil Larsson, eskil.larsson@sverigesradio.se