Alla intervjuer leder till samma svar: Caroline Kernen, Stockholm

3:14 min
Utrikeskrönikan 20 oktober 2021.

Stockholm, onsdag.

För en månad sedan besökte jag Centralasien.

Ett ibland bortglömt område får man säga, en vit fläck på min och nog många andras kartor också.

När jag ringde för att boka covid-test fick jag både tala om var Tadzjikistan låg och hur det stavades för att kunna få ett reseintyg. Tadzjikistan är en forn Sovjetstat i Centralasien. Ett rätt ungt land som gränsar till bland annat Afghanistan och Uzbekistan.

Det är det fattigaste av de centralasiatiska länderna, runt var fjärde person lever i fattigdom, och det består till mestadels av svårframkomlig bergsterräng.

Det är också en diktatur, en auktoritär stat där man verkligen kan prata om en personkult. President Emomali Rahmon har styrt landet sedan 1990-talet.

Och han syns överallt.

Över bilvägar och i lyktstolpar längs promenadvägar i parker hänger citat från honom, byggnader täcks av stora porträtt där han håller upp sin högra handflata mot folket.

Det är första gången som jag jobbar i en diktatur och jag märker ganska snabbt hur alla intervjuer verkar leda åt samma håll.

Ett cykelbud stannar, han spelar musik från en högtalare i sin cykelkorg. Jag vill fråga något helt annat, men han håller upp tidningarna han delar ut – presidenten är på framsidan med sin högra hand höjd.

”Det här är vår president”, säger mannen stolt och pekar på tidningen. ”Vår president, han är en god man, jag är stolt över honom”, säger mannen.

Under tiden jag är i Tadzjikistan är det också dags för landets självständighetsfirande. Det är parader, pyntade torg, läktare och folkfest på gatan.

Varenda person man pratar med på gatan vill berätta om hur bra deras ledare är. Allt handlar om honom.

Kanske inte jätteunderligt när det handlar om en nationalistisk helgdag, men det fortsätter.

När jag är där har talibanerna nyligen tagit makten i grannlandet Afghanistan och många är oroade över utvecklingen. Alla intervjuer som handlar om Afghanistan tar också samma vändning – det är ledaren i Tadzjikistan som ser till att det är fred, säger de. Det är honom vi ska tacka. ”Han är vacker”, säger någon till och med i en intervju om situationen i grannlandet.

Den 69-årige presidenten på bilder över hela staden är snygg, säger folk.

Att medier censureras hårt, att oppositionen är i princip obefintlig och rädslan stor för att uttala någon kritik, det syns inte på de bilderna.

När mikrofonen är avstängd berättar några få dock om den andra bilden. Om att en lajk på Facebook ledde till ett förhör med vad de kallar KGB. ”Det heter ju inte så längre, men du vet säkerhetstjänsten”, säger de.

Någon har blivit inkallad på förhör flera gånger. Någon annan säger att det är svårt för många unga – att det också finns något lockande med det auktoritära, att det inte känns så svart-vitt när man vuxit upp i en personkult. ”En ledare känns trygg, demokratiska samhällen kan också ibland kännas svaga, titta på vad som hänt i Afghanistan”, säger en.

”Men, det kan du vara säker på”, säger alla, ”med mikrofonen på kommer du inte få några andra svar än att presidenten är bäst. Och snygg.”