Bortträngda behov i Belleville: Felicia Frithiof, Paris
Paris, fredag.
Ni känner säkert igen det här:
”Men hur har ni det i Sverige? Ni har ju inte munskydd, inte ens i kollektivtrafiken, har jag hört.”
Det är den absolut vanligaste frågan jag får här i Frankrike när jag berättar att jag kommer från Sverige. Parisborna är duktiga på att bära munskydd. För mig är munskyddsdansen lite ovan, det ska medges. In i restaurangen för att fråga om något – på med munskyddet. Ut igen – av med munskyddet. Resa sig från bordet för att gå till toaletten – på igen.
På och av, på och av.
Trots att fransmännen nu sluppit bära munskydd utomhus i två veckor har runt en tredjedel av alla jag möter ute på stan fortfarande munskyddet på. Kanske har de också svårt för den här på-och-av-dansen när de ska göra ärenden efter jobbet.
För mig har det varit en särskilt lång arbetsdag när tar jag metron till andra sidan stan. Munskyddet på. Jag ska till Belleville, det område i Paris som påminner mest om hemma – det vill säga Möllan i Malmö – med sitt levande barliv, människor och mat från världens alla länder. Jag ska träffa en vän här och få låna en barnsäng. Min sambo och min ettåring anländer dagen därpå och jag måste ha infrastrukturen på plats.
I min trötthet noterar jag bara knappt den uppsluppna stämningen på metron. Men när jag kliver av i Belleville och har gått alla steg upp ur underjorden och äntligen får ta av mig det där munskyddet bombarderas mina sinnen av något bekant men väldigt ovant.
Det är livemusik, och det är folk – så mycket folk 12 som dansar i gatukorsningen. Visst, ja. Det är ”Fête de la musique” i kväll, vilket betyder att det spelas livemusik över hela Paris. I år sammanfaller festivalen som av en händelse med att utegångsförbudet på kvällar och nätter slopas helt.
Min vän och jag sätter oss på en uteservering intill och insuper feststämningen i något slags andakt. De tre poliserna som patrullerar runt och ska försöka se till att inga samlingar på mer än 10 personer uppstår verkar tafatta inför uppgiften. Den yngste av poliserna börjar dansa han också.
I en annan del av stan ska polisen under kvällen med våld upplösa en av alla gatufester som utbrutit, men här och nu uppstår en liten reva i tiden.
Jag visste inte hur mycket jag hade saknat den här sortens närhet med främlingar. Jag kan omöjligt minnas när jag senast dansade på gatan med en öl i handen. Och jag funderar på om det är jag eller världen som förändrats mest. Det måste vara världen, tänker jag, och tar min barnsäng under armen. Munskyddet på.
Nej, vi är inte lika duktiga på att använda munskydd i Sverige, men vi dansar heller inte särskilt ofta med främlingar på gatan nuförtiden.
