Camille Saint-Saëns & Cécile Chaminade

Leonard Bernstein ville vara överallt med sin musik. Med underhållning, finkultur, protestmusik, ceremonimusik – succéer och skandaler.

Bredvid honom var J S Bach en latmask som kompositör. Det var G P Telemann som regerade i berömmelse och produktivitet, ständigt lika nyfiken.

Elev och lärare som förlöste snarare än älskade varandra. Augusta Holmès fick sin tids största kompositionsbeställning, men det var César Francks musik som gick till eftervärlden.

Han snittade på fem operor om året, inalles 75 stycken. Berömd för sina vansinnesarior slutade Gaetano Donizetti själv i galenskap med ett synnerligen makabert efterspel.

Upplysningstidens store kompositör och teoretiker som beundrades av Voltaire och retade gallfeber på Rousseau. Länge var han bortglömd, i dag är Jean-Philippe Rameau hetare än någonsin.

Operettens upphovsman som aldrig fick uppleva sin enda opera. Nöjeskung i Paris avundad av såväl Johann Strauss som Richard Wagner. Men älskad av Nietzsche.

Sveriges stolta pionjär som tonsättare och telegrafist, organist och dirigent. Elfrida Andrée ledde 800 folkkonserter, men lyckades inte göra opera med Selma Lagerlöf.

Centralafrikansk pygmémusik, Eschers luriga grafik och Mandelbrots fraktaler – hans inspirationskällor var många. Själv kom György Ligeti att påverka filmkonstens utveckling.

Hugo Alfvén var storsvensken bland kullorna kring Siljan och manskörerna i Uppsala. En mästare i blågult tonmåleri från symfoni till schlager. Huvudtemat i liv och musik var erotiken.

Bandledaren, boxaren och Bachälskaren som blivit Argentinas musikaliska nationalsymbol. Astor Piazzolla skapade den epokgörande Tango Nuevo, som dock inte går att dansa tango till.

Gränslöse Gershwin behärskade många genrer och angav tonen både för jazz och klassiskt i USA. En popmusiker som slutade som operakompositör.

En synestetisk katolik och orgelspelande ornitolog med förkärlek för indiska rytmer. Den lika kryptiska som naivistiska mystikern tjusar ännu en bred publik.

Sin tids vänsterproggare som skrev musik med budskap för folket. En genial men alkoholiserad överklasskille som lämnade det mesta halvfärdigt.

Han satt modell för George Gershwin och spelade tennis med Chaplin. Den självlärde tolvtonsprofeten som förutspådde den tyska musikens överhöghet.

En radikal reformator – 1700-tals-operans motsvarighet till Richard Wagner. Pionjär också för ”Sturm & Drang” och förebild för gustavianen Joseph Martin Kraus.

Den drömska pianisten som blev hårdför modernist, sedan kommunist och slutligen folklorist. En central kvinna i det grabbiga amerikanska avantgardet.

Den superoriginelle kompositören som ville få musiken att bokstavligen tala tjeckiska. En het kärlekspassion på ålderns höst förlöste en sällan skådad kreativitet.

Camille och Cécile hade inget ihop. Inte mer än sin påfallande franskhet, sin framgång och sitt slutliga främlingskap i det moderna musiklivet.

Två kufar – Alexander och Erik – med radikalt olika tonspråk. Ändå hade de en hel del gemensamt i förra sekelskiftets absintdoftande dekadens.

Proletärtonsättare? Aldrig i livet! enligt Allan Pettersson själv. Den ikoniska sjunde symfonins skapare var en envist kämpande arbetsmyra med gott om svart humor.