De svenska ortsnamnen avslöjar inte alla sina hemligheter

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Karesuando, Nattavaara, Duortnisjávri, Morjärv, Bastusund, Ljusträsk, Kåtaliden, Blattniksele, Nattlägertjärnen, Jormvattnet, Vindeln, Handöl, Frösön, Skärsjövålen, Korskrogen, Njutånger, Vasselbodarna, Svabensverk, Torsåker, Stöllet, Nopikoski, Ena, Öna, Byn, Gustav Adolf, Skinnskatteberg, Rabbatsbenning, Morgongåva, Harg, Svartlöga, Bagarmossen, Himmerfjärden, Frändesta, Zinkgruvan, Kolmården, Roma, Smiss, Mathem, Vättern, Hedekas, Island, Pater Noster, Naum, Sötåsa, Intäkt, Småland, Byxelkrok, Kristianopel, Utlängan, Tattamåla, Immeln, Glädjelida, Frillesås, Derome, Abild, Mölle, Kvärk, Ålabodarna, Tittente, Skanör.
Ortsnamnen beskriver en rörelse, som om vi åkt – låt säga bil – för här är många småorter, knappt byar ens, som passerats längs vägen, ringlande från norr till söder.
Den som har en känsla för detta avlånga lands sätt att uttrycka sig vet att Nattavaara är främmande för Skanör, att Njutånger inte är granne med Glädjelida. Vissa ortsnamnselement finns bara i vissa trakter – och det är så det är.
Den som bekantar sig med ortnamnsforskningen finner svar, finner att en karta full av ortsnamn är en episk berättelse om hur markerna i det här landet en gång mötte människorna, då dessa sökte sig fram efter den smältande isens tillbakadragande. Det är en oslagbart rik, allomfattande, och omväxlande journal. Emellanåt en smula enahanda med sina omkväden. Som ”red”, ”röd” och ”ryd”. Älvsered, Studseröd, Målryd. Götalands alla -red, -röd och -ryd skvallrar om hur någon någongång arbetat hårt och länge, och röjt i en obrukbar, stenig, risig skog. Fornsvenskans rydh kommer från ett ännu äldre ord – och det betyder just röjning. Orter med denna ändelse är än idag ofta små, lite avsides.
Av namnen går att dra slutsatser om hur gammal en plats är, hur länge sen det är som den namngavs. Efterled som ”-arve”, ”-böle”, ”-lösa” och ”-måla” kommer från olika och överlappande epoker. Ställen med ”tuna” i namnet har varit centralorter i en förhistorisk samhällsordning. De med ”vi”, ”ve” och ”vä” avslöjar en förkristen helig plats.
Jag finner det outsägligt rörande att folk idag går omkring och använder dessa namn – utan att veta vad de väcker. Och att man på en digital karta kan zooma in och ut, svepa i alla väderstreck och läsa, smaka, undra: Vad? Vad är nu detta för en plats? Med detta namn.
Namnen har alltid ett ursprung, om än svårfunnet. En ortsnamnstolkare hämtar sina verktyg från så olika fält som lingvistik, geografi, växtlära, zoologi, ekonomisk historia, geologi, människohistoria, arkitektur, lantbrukshistoria, sjöfart, fortskaffningshistoria, kultur, etymologi, estetik. Lokalkännedom är en nyckel, likaså en känsla för dialekten.
För den som söker sig in i ortsnamnen blir de till kapslar kvarlämnade av människor, individer, folk, tillhörande en viss kultur, en viss erfarenhetssfär, med vissa avsikter, och de berättar om hur dessa en gång kom till en viss trakt, många gånger aldrig formad av mänskliga präglare, av hålla-påare – och de gav platsen namn. Ibland fanns en viss avsikt men oftare blev det vad det blev, utan annat uppsåt än att med ord märka ut en plats, som ett sätt att orientera sig, att upprätta punkter i landskapet. Ska du till Snögrinde? Nej, jag ska längre, till Loggarve. Namnen kultiverar obygden, gör den brukbar för den mänskliga tungan.
Ortsnamn röjer vad forna tiders människor sökt och tittat efter. Som att ta sig över en å. Hästar finner lämpliga platser för vadande, alltså: Hästevadet och Horsvad – men även Kedevad, killingarnas vadställe. Ulva i Uppland hette en gång Ulvavadh. Det var där vargar tog sig över Fyris – ett ortsnamn som fungerar som en varning. Andra talar om jakt, och fångstmetod, som Björnbåset i Östergötland, eller Rävgrav i Gästrikland. Ålkistan i Solna. I Agnsjön togs bete att agna med. För en biolog kan namnen ge upplysningar om vilka arter som funnits i vilka trakter. Laxsjön, Gäddsjön, Abborrvattnet, Mörttjärn. Sjöar har som regel uppkallats efter den bästa fisken som fanns i sjön. Alltså går det att genom namnen dra slutsatser om både vad som levt – och inte levt – i ett visst vattendrag.
Och så uroxen! Den sista uroxen lär ha dött i den polska Jaktorów-skogen 1627. Men i trakterna kring Uranäs, Uren och i Urshult, strövar den ännu fritt – till namnet.
Som inom alla fält finns utmarker, apokryfer, vilda spekulationer och vita fläckar. Trakter som vissa av oss bara måste uppsöka. Ta detta med noa-namn – noa: ett ord från Söderhavet, så långt bort på planeten man kan komma. Ett noa-namn används istället för det riktiga namnet då uttalandet av detta antas kunna frammana olycka, kanske en viss guds vrede. Ett typiskt exempel är ordet ”ulv” som ingen människa, rädd om sitt skinn, tordes uttala förr i tiden. Istället alltså ”varg”. Eller ”gråben” eller ”gullfot”. Det skulle gärna vara smickrande, som ”gull”. Gränsälven mellan Västergötland och Värmland hette en gång Amn – idag finns namnet bevarat i sockennamnet Amnehärad. Men älven heter numer Gullspång, och gullspång betyder guldspännet. Ett namn som använts för att fjäska och lugna älvens farliga och heliga vatten. Det som förr hette Blåkulla döptes redan på 1500-talet om till Jungfrun – för säkerhets skull. (Namnen har sedan sammanblandats till dagens Blå Jungfrun.) Till och med ett namn som ”Vänern” är omtvistat. Det kan också vara ett noa-namn. Tänk om Sveriges största sjös egentliga namn är dolt för oss!?
Det finns mer, men ja, de mest laddade, de mest förborgade namnen, vågar jag förstås inte nämna i ett sammanhang som detta. Och dessutom: Det händer att forskarna går bet. De når inte fram till orten, kommer inte inunder dess ljud. Många namn på åar vet man inte vad de betyder. De är för gamla. Men då vet man ändå, att genom att bruka detta namn – jag är själv uppvuxen vid Viskan, vars namn ingen lyckats tolka – så ingår man i en mångtusenårig gemenskap. Jag tar över ett namn, ett ljud, som de före mig tog över av de före dem som tog över det av de före dem, som...
För hur många tusen år sen gick namnets innebörd förlorad för människorna vid åns lopp?
Så är somliga av dessa ortnamn tomma kapslar, namn som blivit till ljud allena. Några av dem bär antagligen bortglömda gudars namn, som Ludgo och Göteve. Namnen öppnar gruvgångar in i historiens tysta berg, in i övergivna tempel med omkullslagna urnor, fallna fallosar. Mjärdevi, Nalavi, Närby – belägg för att gudinnan Nerthus, eller Njärd, har dyrkats i detta land. Eller? I de obegripliga ortsnamnens undervegetation surrar och viskar det alltjämt, av något, något. Kanske kan de brukas till åkallan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...
Nils Markus Karlsson, kulturarbetare
Länkar och boktips
Lantmäteriets karta: https://minkarta.lantmateriet.se/
Institutet för språk och folkminnen – på hemsidan finns mycket om ortsnamn och länkar till ännu mer https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-ortnamn-i-sverige
Institutet för språk och folkminnen, Isof, bjuder också på ett ortsnamnskviss https://www.isof.se/lar-dig-mer/kviss/kviss-om-ortnamn
Jöran Sahlgren: Vad våra ortnamn berätta, Albert Bonniers boktryckeri, 1944.
Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn, Riksantikvarieämbetet, 2003.