Det är de korta resorna som får tillvaron att gunga

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.

”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”

Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd.

Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas.

Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal.

De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt.

Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.

Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.

Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen.

Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras.

Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner.

Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på.

Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror.

Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden.

I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor.

Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan.

När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.”

De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron.

Anna Blennow, latinforskare och poet

Litteratur

Egeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006.

Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005.

Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.