Det gnisslar i kontraktet mellan stat och medborgare: Naila Saleem, Colombo

Colombo måndag

Det är härligt att vara tillbaka i te- och kanelrikets land. Förra året handlade det mesta om den ekonomiska krisen eller kanske är kollapsen ett bättre ordval. Halvdygnslånga elavbrott och brist på bensin innebar en del utmaningar för den som ville bevaka utvecklingen. Men det var förstås inget i jämförelse med Srilankesernas vardag. Den där folkliga ilskan och kraften som föddes ur känslan att nu får det vara nog, var mäktig att bevittna. Folket fick till slut bort president Gotabaya Rajapaksa, hans bror premiärministern och övriga släktingar från makten. In kom Ranil Wickremasinghe och lugnet la sig. Påtvingat anser en del. In kom också höjda skatter och åtstramningspolitik.

Men missnöjet kvarstår. De jag pratar med säger att det är svårt att få ihop vardagen, att de äter mindre och väljer billigare ingredienser. Den dyrare elen är också betungande. Men mat, mediciner, bränsle och el finns åtminstone.

På ytan verkar det mesta vara helt normalt, turisterna strömmar in och de Srilankeser som lämnar landet skickar hem pengar. Två viktiga hörnstenar i landets ekonomi. I det kinesiskfinansierade projektet i hamnen står fler byggkranar än vid mitt förra besök.

Till det normala hör också käbblet om resurser och vem som ska bära bördan av det enorma skuldberg som Sri Lanka har. Här är fackföreningarna mycket starka och stoppar de facto beslut och utveckling som landet skulle behöva, för att man är osäker på vad det innebär för medlemmarna. Till exempel har satsningarna på solenergi hamnat på efterkälken för att facket satt sig på tvären.

När det handlar om att få ett stopp på flykten av kvalificerad arbetskraft lyder fackens svar mer förmåner till den egna yrkesgruppen. Man skjuter gärna åtstramningspolitikens konsekvenser till någon annan.

Den politiska eliten är ju vansinnigt korrupt. Den kan ta notan. Korruptionen är ett stort problem i Sri Lanka, om det råder inga tvivel. Men om det här landet ska räddas från konkurs måste alla bidra, fler betala skatt och så vidare. Staten har inte råd med förmåner till utvalda yrkeskategorier och det är svårt att smälta märker jag när jag pratar med folk. Både här i Sri Lanka och i mina andra bevakningsländer som är i en liknande situation.

Det är som om själva kontraktet mellan stat och medborgare är i gungning. Ni tillåts vara korrupta så länge vi får billig el och bensin. Sådan har realiteten varit för vanligt folk men det fungerar inte längre när institutioner som Internationella Valutafonden ställer krav till krisande länder som ber om pengar.  

Vi är på rätt väg säger flera experter här i Colombo, de nödvändiga reformerna går kanske långsamt men processerna är i gång. Nu gäller det bara att de blir av och att man får ordning på de skyhöga skulderna. Inte så bara faktiskt.

Naila Saleem, korrespondent i Sydasien.