Djurens öde dominerar flödet efter översvämningskatastrofen: Cecilia Blomberg, Paris

3:10 min
Utrikeskrönikan 23 juli 2021.

Paris, fredag.

Det blev en start jag aldrig kunnat ana på mitt korrespondentjobb i Paris den här sommaren. Snabb ompackning och sen två dagar i Belgien och möten med människor i katastrofområdet efter översvämningen. Tillbaka i Paris fortsätter jag följa en av de Facebookgrupper jag gick med i för att veta vilken väg jag skulle ta för att komma in i den totalförstörda, lantliga byn Pepinster som var en av de platser jag besökte.

Människorna som skriver där är alla berörda av katastrofen och det som tar nästan störst plats i flödet är alla vilsna husdjur. Omhändertagna av människor som nu gör allt för att hitta ägarna. Katter som är förvirrade och i chock. Hundar som stryker runt de kvarvarande husen för att få lite mat och vatten. Förtvivlade djurägare som hoppas återfinna sitt älskade husdjur. De är så många de vilsna hundarna och katterna att det nu också finns en egen grupp bara för det här.

I vintras läste jag norska författaren Maja Lundes senaste roman "Przewalskis häst". En av bokens berättelser utspelas i ett katastrofdrabbat Norge år 2064. Hela den demokratiska samhällsstrukturen har havererat och klimatkrisen i Norden visar sig genom ihållande regn och stormar. Grödorna ruttnar. Städerna har övergivits och en del rasat samman. Det handlar till sist bara om att överleva från en dag till nästa, från i bästa fall ett år till nästa. Det var länge sedan jag drömde så jobbiga mardrömmar under läsningen av en roman. Kanske just för att Maja Lunde bygger sina berättelser på fakta och forskning och inte rena spekulationer. Och minnena av läsningen kom tillbaka när jag gick genom lera och sönderslagna ägodelar i Belgien.

I romanen har urhästen Przwalskis häst en viktig roll. Eva som bor med sin dotter och en klimatflykting från södra Europas brandhärjade länder är besatt av att rädda de sista exemplaren av en hästras som människan varit med och nästan helt utrota. Hon ger till och med av det sista fodret till hästarna istället för till den allt magrare kon som ändå kan förse den lilla familjen med mjölk.

Hennes kamp att försöka ställa till rätta det som tidigare generationer skapat är hjärtskärande. Hästen blir en symbol för människans fartblindhet, men får också tydliga egna konturer. Precis som alla katterna och hundarna som irrar runt och letar efter sina hem på de förstörda platserna i Belgien och som kliver fram ur anonymiteten i Facebookgruppens flöde.