Edith Stein och sanningen

9:59 min
Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (1891–1942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel – som handlade om intellektet och de intellektuella.

Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det ”innersta och egentligaste” av själen ”kan upplysa oss”. När hon så översatte Thomas av Aquinos ”Undersökningar om sanningen” uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas’ nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna – i ett försök att spänna över allt som finns till.

Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation – den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser.

Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon.

Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med ”upplyst visshet”, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar.

Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen.

Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att ”varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga”, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards ”Inövning i kristendom” – och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer.

När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”

Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 – att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis.

Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”, enligt egen beskrivning av ögonblicket.

Den där sanningen med stort S – som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ”…ordet sant – det låter ju nästan religiöst”.

Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse – hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen – och den är sanningen i sig själv; ”Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning…”.

Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: ”Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" – den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. ”Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt” som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna.

De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt  verkligt är del i något större – i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga.

Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet – och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen – som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig.

På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna.

Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad

I ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag – just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän – en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen – alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder – ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och – Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden.

Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för ”den outgrundliga sanningen”.

Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: ”Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår”, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten.

När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster – och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för ”antikrists välde”. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra.

Litteratur:

Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud Herbstrith

Edith Stein. W. Herbstrith, red.

Edith Stein biografi – texter. Anders Arborelius

Boken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila)

Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias Eckoldt

Der Sinn des Denkens. Markus Gabriel