En grek på Balkan: Filip Kotsambouikidis, Thessaloniki

3:10 min
Utrikeskrönikan 25 oktober 2021.

Thessaloniki, måndag

Härifrån Greklands andra stad är det bara några timmars bilkörning till Albanien, Nordmakedonien och Bulgarien.

Om norra Grekland ska räknas till Balkan tvistas det, Thessalonikborna vill ogärna det iallafall, men oavsett är grekerna här nära knutna till grannarna i norr.

Och att arbeta på Balkan med ett grekiskt namn, som jag har, påverkar ganska ofta bemötandet jag får. Misstänksamheten mot journalister är ganska utbredd, och vilket land det uppfattas som att man representerar kan spela rätt stor roll för folks vilja att prata.

I norra Kosovo, i de delar som domineras av serber, hade jag svårt att få intervjuer som svensk journalist, tills min kollega viskade: "få dom att fatta att du är grek"  - och det funkade. Greker betraktas som nästintill ett broderfolk av serberna och den misstänksamme och slutne serbiske butiksägaren sken upp, och började prata.

En bulgarisk pressekreterare fixade en intervju med landets utrikesminister på nolltid när han hörde mitt efternamn - jag tror, även om jag inte vet, att han förväntade sig att jag skulle vara mer vänligt inställd till Bulgariens perspektiv i historiebråket med Nordmakedonien eftersom Grekland haft ett liknande.

En anonym mejlare föreslog, med tydlig referens till mitt efternamn, att jag i stället för att rapportera kritiskt om hans land skulle hjälpa till att återerövra Konstantinopel, alltså Istanbul.

Jag dras helt enkelt, utan att ha bett om det, in en del av de etniska konflikter som fortfarande präglar regionen. Ibland kan det vara en fördel, eftersom det kan ge tillgång till intervjupersoner, ibland är det mindre välkommet.

En flygplansgranne på planet från Pristina fick, när han hörde mitt grekiska efternamn, ett oförklarligt sug efter att förklara att det egentligen är albanerna som är det äldsta folket i regionen. Han lutade sig närmare och närmare, och pratade så högt genom munskyddet att man nästan kände covidpartiklarna studsa mot ansiktet.

En nordmakedon förklarade för mig att de gamla grekerna egentligen var blonda och att de moderna svarthåriga grekerna har mycket lite gemensamt med dom.

Listan med den här typen av möten kan jag göra lång.

Men också Sverige har ett tydligt varumärke här som påverkar bemötandet. I länder som Bosnien Hercegovina och Kosovo nöjer jag mig gärna med att bara vara Filip från Sveriges Radio, med betoning på Sverige. Hjälpen till befolkningarna under krigen där har gett Sverige gott rykte, och Sveriges Radio klingar därför trovärdigt.

Men även Sverige kan få en känga. Jag talar inte med några svenska liberaler, väste en ungersk kvinna när hon hörde vem jag arbetade för.

Jag försöker undvika att bara rapportera om om konflikt, etnicitet och identitet när jag arbetar på Balkan. Men som ni hör, är det svårt att undvika.