En resa till målet – och en missad prins: Caroline Kernen, Stockholm

Stockholm, tisdag.

För en vecka sedan befann jag mig på väg till FN:s klimatmöte i Glasgow, COP26, som just nu är inne på sin andra och sista vecka.

Ett möte som ses som en viktig milstolpe på vägen eller till och med den viktigaste för klimatet. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson öppnade mötet med en jämförelse med en Bond-film, "Domedagsklockan tickar  – vi måste börja desarmera bomben."

För mig börjar resan till Manchester och därifrån sedan tåg genom Storbritannien upp till Glasgow. Trodde jag. Ett regnoväder hade blåst ner träd på spår och all trafik till och från London står stilla just den här kvällen.

Klockan är runt 8 och jag kliver av tåget i ett samhälle som heter Preston, fortfarande timmar från klimatmötet som nu invigts och där jag tidigt nästa morgon ska medverka live. Perrongen på den lilla stationen är full av människor som skulle också skulle ta tåget till COP26. Som varit på väg hela dagen och som skäller på tågbolagets personal. Folk trängs framför skärmar med avgångstider. "Försenad" står det framför alla tåg på tavlan fram till fem minuter före avgång  – då står det plötsligt INSTÄLLT.

Människor fortsätter att kliva av tåg som anländer.

Alla biluthyrare har stängt. Tiden går och jag börjar aningen stressat att söka efter biljetter på tåget som ska gå nästa morgon vid fem. Hinner jag fram då?

När det står klart att nästa tåg inte heller kommer att avgå hör jag ett gäng killar bredvid mig börja prata om alternativa lösningar. Ska ni till COP? frågar jag.
De funderar på en taxi. Det tar över tre timmar, men det kan gå om vi delar på fyra.

Sagt och gjort  – vi kastar oss in i en taxi. Allra mest bråttom verkar ena killen som är från Storbritannien ha. Är vi kanske, kanske framme till 22 undrar han? Det ser väldigt mörkt ut. Han är forskare och har precis tilldelats ett pris. Jag slutar ganska snabbt att våndas över min egen försening när han berättar att det är självaste Prins Charles och David Attenborough som han är försenad till.

Priset har jag redan fått säger han, och den där fåniga bilden där man skakar hand i tidningen, men det var idag vi skulle få prata  – verkligen prata om forskningen och åtgärder mot klimatförändringarna. När han förstår att han kommer att missa allt, föreslår han att vi ska stanna på en mack och köpa öl. Ska vi sitta här i över tre timmar måste vi ha öl, säger han. Fällstolar med ryggen mot föraren gör att vi sitter mitt emot varandra alla fyra, som vid ett bord. Av det brittiska landskapet ser vi ingenting, det är kolsvart och spöregnar utanför taxin.

Den andra killen är från Nya Zeeland, han arbetar med att hjälpa länder som drabbas av klimatförändringarna att söka stöd. Visste ni att det enda landet vars mål och åtgärder lever upp till Paris-avtalet är Gambia säger han och hänvisar till en organisation som granskat en rad länders mål. Den tredje killen i bilen är en student från Kuwait, han ska inte till mötet säger han efter ett tag, han råkar bara plugga i Glasgow  – han säger inte så mycket om mötet när vi andra diskuterar. Men han berättar att klimatet i hans hemland är outhärdligt ibland. När det går över 40, ibland 50 grader är det svårt, säger han.

Vi pratar om mötet, vad som kan komma ut av det, om avskogning och om klimatfinansiering  –  och vips så har de där timmarna och resan genom Storbritannien gått. Vi tar adjö och hoppar av på varsin adress, och ses inte mer i vimlet av 30.000 personer som ska vara med i vad som målas upp som det som kan förändra allt  – desarmeringen av bomben.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
caroline.kernen@sverigesradio.se