En utsikt ingen kan värja sig mot: Sara Heyman, Kapstaden

2:52 min
Utrikeskrönikan 18 maj 2022.

Kapstaden, onsdag.

En veckas reportageresa lider mot sitt slut. Det är första gången jag är i den här stan, och i det här landet. Det är första gången jag är på den här kontinenten.

En del saker förväntade jag mig att se, men det har ändå gjort starkt intryck. De brutala skillnaderna mellan de som har och de som inte har, och som är så mycket mer synliga i stadsbilden här jämfört med i Sverige.

Varje dag har jag åkt förbi tjusiga hus med fantastisk utsikt över havet, och höga murar med taggtråd eller elstängsel mot gatan. Jag har åkt förbi padelanläggningar, golfbanor och boutiquehotell. Några minuter senare townships, kvadratkilometer efter kvadratkilometer med samhällen som enbart består av skjul, och där droger och gängkriminalitet gör livet svårare för samtliga.

En sak som jag kanske var mindre förberedd på, är storslagenheten i den här stan. Allt är liksom maxat. Och det som gör det mest maxat är bergen. Vart du än vänder dig har du ett imponerande berg. Och kommer man upp på bergen så tar utsikten andan ur en. Den här stan, på sin kontinents yttersta spets, känns så mäktig så om man tänker på låt säga ett Eiffeltorn, så känns det liksom bara – fjuttigt.

Det som också slagit mig är Kapstadenbornas kärlek till sin stad. Capetonians, unga som gamla, verkar älska stan och verkligen uppskatta skönheten. Jag tänkte att de som går här varje dag kanske skulle rycka på axlarna åt vyerna. Men på Signal Hill vid solnedgången har folk bänkat sig på berget som på en teater. Det är ungdomar, barnfamiljer med picknickmat, och bilarna är så många att parkeringsplatsen inte räcker till på långa vägar. 

Vägen upp är en serpentinväg, där varje möte med en något större bil är en risk att hamna med ett hjul i diket. Vägen är en utmaning för mig som verkar ha utvecklat en viss höjdskräck på äldre dar. Den här stan är farlig, har så många människor sagt åt mig. Jag vill tillägga att den känns rätt farlig även på höjden.

Men när solen gått ner, och en stor fullmåne gått upp, lyser stan med miljontals lampor långt där nere, och bortanför ses hisnande berg så långt ögat når. Jag struntar i min höjdskräck och tänker att den här utsikten nog inte går att vänja sig vid. Den går inte att rycka på axlarna åt, oavsett om du sett den förut. Och oavsett om du är en som har eller inte har i den här stan.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se