Frågor som saknar svar: Firas Jonblat, Batloun

3:39 min
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Batloun, tisdag.

Här är jag igen - i byn på libanesiska berget. Batloun välkomnar, som vanligt, med öppna armar. ”Åh, du är här, när kom du?” hojtar grannen när hon kliver ur sin bil. ”Blir det lång semester denna gång?” frågar en vän i mataffären.

Svaret på första frågan är enkelt ”jo, jag kom för några dagar sen”, också på den andra ”det blir några veckor, men på jobb. Semestern kommer senare”.

Egentligen ingår sådana frågor i ett frågebatteri som jag svarar på varje gång jag är här. Det är det lilla samhällets vänliga sätt att ge bekräftelse att jag är på hemmaplan, att jag fortfarande tillhör.

Ibland är jag inte beredd – när frågor jag inte är van att besvara kastas in. Typ ”har du kunnat tanka bilen idag?”

Svar som oftast kommer som reflex, finns plötsligt inte.

Hur ska jag reagera när någon skojar om sitt elände. ”Jag åkte förbi fem apotek för att kunna köpa huvudvärkstabletter – fem apotek, nytt rekord”. Ska jag skratta med? Ska jag skratta högt?

Vad ska jag säga när någon som besviket, nästan ilsket, svarar på min fråga om läget med ”men ser du inte vad som händer i landet?”

En ändlöst mörk tunnel, det är Libanon just nu. Landets politiker ägnar sin vakna tid åt aggressiva gräl och polariserande pajkastning medan övergångskabinettet, det som avgick i samband med hamnexplosionen för strax ett år sen, verkar utföra ett enda uppdrag - att INTE hejda samhällets kollaps på alla fronter.

Valutan fortsätter att rasa och priser, de fortsätter att skjuta i höjd. Samtidigt blir allt fler varor ”permanent” slut. Affärer stänger ner. Apotek också. Köer - utanför livsmedelsbutiker, sjukhus, och bensinstationer - de bara växer. Elförsörjning minskar drastiskt - natten till måndag gjorde jag färdigt mitt nyhetsinslag om Tunisien i totalt mörker. Det enda som lyste var dataskärmen.

Så, ska jag bara svara ”Jo, jag ser det som händer i landet”. Ska jag hålla tyst? Eller ska jag be om ursäkt för min hänsynslösa fråga?

Länge har libaneser stolt hävdat att de är ett motståndskraftigt folk. Svält, krig, elände, explosioner, kriser, pandemin - allt kunde man vifta bort med en enda mening ”vi är ett folk som älskar livet”.

Men kanske inte längre. Häromdan gjorde jag ett kort och högst ovetenskapligt experiment - jag gick längs en gata i Beirut och småpratade med förbipasserande.
Hur mår du i dag, frågade jag, och förväntade mig det som jag under åren vant mig vid - ett uppmuntrande reflexsvar ”hamdellah, enta kief! Prisa Gud. Hur mår du?”

Men inte den här gången - i stället kom svaret i form av en lång och djup suck, en ilsken kommentar, och en ”må Gud förbanna dem allihopa”.

Inte ett enda ”vi är ett folk som älskar livet”.