Gerillaromantik och sociala medier: Richard Myrenberg, Pretoria
Pretoria, fredag.
Just nu är det regn och långvarigt strömavbrott, på grund av att en lokal relästation brunnit ner. Nio dagar kan det bli. Den inte så miljövänliga bensindrivna generatorn surrar på och sprider bensinångor över trakten. Men så kan det vara. Betydligt enklare, ja till och med extremt mycket hårdare tillvaro har de krigare inom Oromo Liberation Army som jag träffade för bara några dagar sedan. En väpnad grupp som strider mot regeringen i Etiopien, där ett annat liv, en annan verklighet.
Besöket där i gränstrakterna mellan Kenya och Etiopien hade föregåtts av tystlåtna diskreta möten i Nairobi, via krypterade chattar. När vi sedan efter krånglig logistik var framme där bland de ruffsiga unga krigarna, med etiopiska berg och brölet från dromedarer i bakgrunden, så var det svårt att inte charmas.
Det kanske låter konstigt. Men så var det.
Här handlade det om unga människor som dansade och sjöng kampsånger, tjejer som traskade runt med automatkarbiner över axeln som fnittrade lite generat när de såg min kamera. På ett sätt var det som att besöka ett ungdomsläger var som helt i världen.
Det fanns en energi, en livsglädje här, även om det var inramat av uniformer och kulsprutor. Och på yttersta allvar. Det här är på liv och död. Och det var då jag kom på det – jag har sett det här förut. Jag har charmats av gerillaromantiken tidigare. Liknande scener såg jag vid en skyttegrav i Eritrea för länge sedan. Unga människor med samma patronbälten i svart läder, samma ruffsiga frisyrer, samma energi som kommer av att ”idag lever jag, i morgon kan jag vara död”. Och jag är inte den förste som charmats.
Det gäller också en hel generation reportrar som följde 60-och 70-talens befrielserörelser, från Zimbabwe till Guinea-Bissau.
Kalashnikovs ute i bushen, unga som drömmer om en bättre framtid, att bli av med oket från en tidigare härskare. Samma gerillarörelser som sedan segrade, men som utan undantag förvandlades till korrupta diktaturer. Då hade reportrarna som charmats redan åkt hem till London, Paris eller Stockholm för att skriva om annat, kanske som ett sätt att hantera sin besvikelse över det som inte blev. Däri inget nytt egentligen.
Det som var nytt för mig denna gång var dock den storm som mötte mig på sociala medier, på epost. Hur snabbt det spreds, denna nyhet att jag varit och träffat en av parterna i det etiopiska inbördeskriget, som ett av få medier.
Jag fick ett glatt mail från en oromo-kvinna i Australien, men det dränktes snabbt i en flodvåg av kritiska, gränsande till hotfulla mail från de som stödjer den etiopiska regeringen och premiärminister Abiy Ahmed.
De flesta mailen var misstänkt lika i sina budskap och formuleringar, vilket tyder på att en hel del är koordinerat. Etiopien är idag ett extremt polariserat land. Och vad hatet och hoten kan resultera i har vi sett under det senaste året på slagfälten i landet. Men allt började på sociala medier. Krig och konflikter börjar med ord. Sen blir de handlingar. Det får man inte glömma bort.
Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se
