Gränstrakter – när grannen byter ansikte: Carina Holmberg, Göteborg

3:25 min
Utrikeskrönikan 2 maj 2022

Göteborg måndag

Jag rör mig i ryska gränstrakter - i Norge, Finland och Baltikum.
Platser där resor över gränsen och mötet med den närmsta grannen tillhört vardagen. 
Handel, idrott, kultur, familj och vänner har haft ett självklart utbyte mellan länderna.

Nu är bilden en annan.

Fenomenet är inte nytt. Vi har sett det förut. Två års pandemi gjorde oss varse om hur ett yttre hot snabbt kunde förändra situationen och stoppa ett gränsnära utbyte.

Som Norgekorrenspondent har jag under pandemin sett och hört mycket om vad en stängd gräns betyder för människor i gränsbygder. Splittrade familjer, stora ekonomiska förluster och hur snabbt ett vi och dom-beteende uppstod.

Men nu har hotet fått en annan dimension, något mer än ett virus.
Grannen i öster har förändrats, bytt ansikte och står för en ny oförutsägbarhet.

Människor i gränsbygder har fått en ny osäker situation att förhålla sig till.

Jag möter det i nordnorska Kirkenes, bara ett stenkast från Ryssland. I 30 år har man jobbat här för ett ökat utbyte med närmsta grannen. I centrum är gatuskyltarna skrivna på båda språken, många har familj och vänner på båda sidor gränsen och handelsflödet har betytt mycket för området.

Nu är det stopp. Stängt och tyst när det gäller utbytet med Ryssland.

I estländska Narva är bron över till Ryssland bara 130 meter lång och den stora majoriteten av invånarna rysktalande. Många blev kvar efter den sovjetiska ockupationen och en misslyckad integration och dåliga språkkunskaper i estländska hos många äldre splittrar generationer i synen på kriget. Man undviker att prata om det för att inte bli ovänner.
Och den enkla, vardagliga rörelsen över gränsen är borta.

I finska karelen var gränsstationen i Nuijama, landet största gränspassage till Ryssland med 3 miljoner gränspassager om året före pandemin. Nu är det nere i 10 procent och de stora ytorna är tomma och öde.

Sankt Petersburg ligger bara 20 mil in på ryska sidan och med omkring fem miljoner invånare, nästan lika många som i hela Finland innebär förlusten av ryska besökare ett stort ekonomiskt tapp.

Men svårare och sorgligare än de förlorade inkomsterna är de mänskliga såren. Splittrade familjer, rysktalande som känner sig utsatta och återigen talas det om vi och dom. Rädslan som kommer när närmsta grannen i öst visar sig vara en annan än den man trodde.

Jag möter en gnagande känsla och oro hos människor. Vad händer efter Ukraina? (I Baltikum är minnet av sovjetisk ockupation stark. )

Pandemin stängde gränsen. Det var tufft men det kom ett vaccin och människor kunde återigen mötas och röra sig som förr.

Nu är frågan -
När kommer det ett vaccin mot krig?

Carina Holmberg för P1 morgon