Hemma fast ändå inte: Mona Ismail Jama, London
London, torsdag.
Hemma fast ändå inte. När jag fick reda på att jag skulle vikariera som Londonkorrespondent var det just den känslan som infann sig i kroppen. Självklart är jag medveten om att de flesta svenskar eller européer för den delen har en nära koppling till Storbritannien vad gäller språk och kultur. Men det är inte därför min relation till detta land känns speciell.
Det var nämligen hit vi skulle flytta efter flykten från kriget i Kuwait på 90-talet, till London alltså. Året var 1990 och den dåvarande presidenten i Irak, Saddam Hussein, gav order om att invadera grannen i söder, Kuwait, och ganska snabbt blev läget ohållbart för oss. Och frågan om var vi skulle bosätta oss härnäst blev aktuell.
Morfar pratade flytande engelska efter alla år som sjökapten på ett turistfartyg som brukade köra mellan huvudstaden Kuwait City och ön Failaka vid persiska viken. Som tonåring blev han anställd som kock på ett fartyg som åkte mellan staden Aden i Yemen och Europa. Han blev världsvan tidigt och var den som skulle guida oss i det svåra beslutet. Vid tidpunkten hade vi redan släktingar som bosatt sig i UK. I Sheffield, Manchester, London, Cardiff och Birmingham.
Ärligt talat tror jag att han skulle trivas bättre här och förmodligen också kanske hittat jobb lättare. Men det blev istället Sverige och västkusten, närmare bestämt Vänersborg vackert beläget vid Vänerns sydspets. En av de finaste platserna jag vet. Han hade helt enkelt hört från kollegorna på fartyget i Kuwait att Sverige hade bättre utbildningssystem än Storbritannien och då var valet självklart, främst på grund av oss barn, fick jag höra senare.
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur livet hade sett ut om det blev London. Vem hade jag blivit, vad hade jag jobbat med, hade jag haft samma intressen, och så vidare.
Jag tittar ut genom köksfönstret, det är det närmsta jag kommer London just nu känns det som, i alla fall socialt. Men det är ju dag fyra, hinner jag tänka snabbt, det är alltså en dag kvar tills jag ska få göra det där testet som ska avgöra om jag kan få komma ut från karantänen eller inte.
Sverige tillhör länderna på "the amber list", den orangea listan, i det engelska trafikljussystemet kring inresande och innebär högst tio dagars karantän. Detta gäller personer som inte är fullvaccinerade. För de som tagit båda doserna finns inte längre något sådant krav. Nu räknar jag ner till karantänen avslutas så jag kan påbörja mitt korrespondentvikariat på riktigt.
Till dess får jag nöja mig med att få de mesta levererat till bostaden och drömma mig bort till Kuwait och de guldbruna sandstränderna på ön Failaka, också ett ställe jag kunde ha bott på om det inte vore för kriget.
