Hetta, avspärrningar och hallucinationer: Marie Nilsson Boij, Paris
Paris onsdag.
Jag har sen en tid tillbaka slutat bära med mig vatten överallt.
Jag försöker bli lite mindre ifall, ifall, liksom.
Jag menar vatten finns ju att köpa,
överallt.
Det är i alla fall min erfarenhet,
tills i förra veckan,
när jag var på det gigantiska justitiepalatset för att bevaka första dagen
av rättegången för terrorattentaten i Paris den 13 november 2015.
– Non, här inne kan ni inte köpa något att dricka,
Madame, svarar då vakten,
ett svar jag dömer ut som helt orimligt.
Det är värmebölja och luften i Paris har stått helt stilla i en vecka.
Allt är lamslaget: människor, tankar, odörer.
– Det måste det ju gå att köpa en flaska vatten, Monsieur,
här inne befinner sig ju kanske 140 journalister som ska bevaka
en historisk rättegång.
– Nej. Du får gå ut och handla.
Och för att komma in igen måste du gå runt hela palatset,
förbi alla avspärrningarna
och sedan gå igenom säkerhetskontrollen på nytt på baksidan.
Så jag tar min sändningsutrustning,
bandspelare, datorer, telefoner, dokument
och tråcklar mig ut ur det hårdbevakade justitiepalatset.
Sedan går jag till närmsta restaurang
och köper en ost och skink-macka,
och två flaskor
vatten och börjar den mödosamma vägen tillbaka in igen,
kånkandes.
Solen gassar. Väderappen visar 30 grader.
Vägen tillbaka innebär att jag behöver korsa floden Seine två gånger
och tar femton minuter,
det vill säga en evighet med en sändning hack i häl.
Om jag bara hade vetat.
Fyra dagar senare ska jag och min son åka turistbåt på Seine.
Vi blir lite sena och hinner inte äta lunch innan,
men det gör inget tänker jag,
för det måste ju gå att köpa något att äta och dricka på båten.
– Non Madame, det finns inget att köpa på båten.
Det blir lätt jogg till närmsta restaurang,
och sen tillbaka.
Vi hinner nätt och jämt med båten.
Om jag bara...
Så i förrgår var jag på föräldramöte
på min dotters skola.
Ett möte aviserat till tre timmar,
mellan fem och åtta på kvällen.
Det blir lite stressigt.
Det är en bit att åka.
Först tåg.
Värmeböljan ihärdar.
Sedan en skakig bussfärd i något snarlikt ett växthus.
Det pärlar sig i pannan.
Jag hallucinerar amerikanska drycker i stora glas med mycket is, citron och rosa sugrör.
– Vi får säkert nåt läskande på mötet, tänker jag,
och minns 15 år av föräldramötesförtäring,
av varierande njutningsgrad, i och för sig, men något har vi alltid fått.
Jag låtar tankarna sväva iväg för en sekund...
... ett litet glas iskall champagne vore väl för mycket att hoppas på
men ett glas citronlemonad kanske ändå...
Jag håller humöret uppe.
Letar mig fram till klassrum 302.
Där vi blir bjudna på... ingenting,
absolut ingenting.
Jag lyssnar på den ena trevliga Madamen efter den andra och får höra om matte och kemi och gympa
och att de ställer höga krav på våra barn. Barnen måste anstränga sig.
Men det enda jag kan tänka på är de amerikanska läskedryckerna.
Och min packning.
Det är ju viktigt att kunna tänka om.
Vattenflaskan är tillbaka i handväskan.
