Hög tid för hallucinogener – LSD-trippen är tillbaka i laboratoriet

11 min
Psykedeliska droger är på uppsving och ses av vissa som rena mirakelmedicinen mot diverse psykiska besvär. Men att beskriva upplevelserna tycks fortfarande utom räckhåll, konstaterar Fredrik Sjöberg.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2020.

Betänk följande scenario: en grottmänniska från stenåldern förflyttas genom en hypotetisk tidsresa till Centralstationen i Stockholm, säg en fredagseftermiddag. Han står där i vänthallen och förundras. Kanske går han också en sväng på stan i rusningstrafiken, varefter han så teleporteras tillbaka till grottans dunkel, där kamraterna nyfiket inväntar hans reseberättelse.

Vad ska han säga? Han saknar ord för nästan allt han upplevt. Rulltrappor, mobiltelefoner, trafikljus, tåg – och flygplan som går in för landning på Bromma. Inget av detta finns varken i berättarens eller åhörarnas föreställningsvärld. Inga ord kan ge rättvisa åt upplevelsen, och att enbart säga något om träden på Klara kyrkogård, som tycktes bekanta, känns lite futtigt.

Kanske påstår han sig ha träffat gudar, om så bara i form av barska ordningsvakter i blåa uniformer, men troligare är nog ändå att han ger upp alla försök att berätta och istället hemfaller åt ganska allmänt hållna utrop av typen ”Jävlar, vilken grej!”. Ja, eller motsvarande på stenåldersspråk. Lyssnarna i grottan ser klentroget på varandra medan resenären ler ett inåtvänt leende.

Ungefär så kan man gestalta ett återkommande bekymmer för de forskare som studerar effekterna av psykedeliska substanser. LSD och så, ni vet. Försökspersonerna har helt enkelt väldigt svårt att beskriva sina upplevelser. När de väl återvänder från en tripp, ofta i noga kontrollerad laboratoriemiljö, sitter de ändå bara där och flinar och uttalar banaliteter i stil med ”Kärleken är allt!”. Professorerna tar sig för pannan.

Lika fullt är denna vetenskap mycket lovande.

Under många år låg verksamheten i träda, delvis på goda grunder, men under senare år har denna akademiska öken åter börja blomma. LSD, psilocybin och liknande kemikalier blir allt intressantare för psykologer och medicinare som sysslar med depressioner, tvångssyndrom, ångest och beroendesjukdomar. Nog finns även de gamla flumtomtarna kvar, ofta kännetecknade av större frisyr än förstånd, men på det hela taget är hallucinogenerna på väg tillbaka in i den vetenskapliga värmen.

Det var trots allt där alltsammans började. Det var i slutet av 1930-talet; den schweiziske kemisten Albert Hofmann på läkemedelsbolaget Sandoz framställde då ett lysergsyrederivat som gavs beteckningen LSD. Som så ofta hittade man inga praktiska användningsområden, men några år senare blev Hofmann av misstag sin egen försökskanin. Han råkade få i sig en gnutta av ämnet och upplevde historiens första LSD-tripp.

Snart producerade Sandoz enorma mängder LSD som, i hopp om kommersiella tillämpningar, distribuerades gratis till universitet över hela världen. Under femtiotalet och in på sextiotalet var forskningen intensiv, och förhoppningen var att de psykedeliska substanserna skulle bli för psykiatrin vad mikroskopet var för biologin och teleskopet för astronomerna. Om drömmarna, som Freud sa, var kungsvägen till det undermedvetna, ansågs behandling med LSD vara något av en motorväg.

Vid det laget hade man även återupptäckt psilocybinet, ett svampgift med urgamla anor inom högkulturerna i Mellanamerika. De spanska erövrarna försökte ihärdigt utrota kunskapen om dessa magic mushrooms, antagligen på grund av att giftet från bara några få svampar gav så starka, andliga upplevelser att katolikerna låg i lä, hur mycket rökelse och tingeltangel de än försökte med. Konkurrensen blev kort sagt för hård.

Men svamparna dök alltså upp igen och tilldrog sig neurokemisternas intresse. Vetandet om de psykiska sjukdomarnas biokemiska grunder, som senare skulle avkasta moderna antidepressiva läkemedel, utvecklades fort under de här åren, delvis genom dessa experiment. Försökspersonernas erfarenheter var onekligen märkliga; de rapporterade om att jaget liksom löstes upp, om surrealistiska rymdresor och ytterst övertygande känslor av samhörighet. Ofta förekom även synestesi, alltså förmågan att se ljud och höra färger.

Konstnärerna var inte sena att haka på, och när sedan psykologiprofessorn vid Harvard, Timothy Leary, introducerade substanserna inom hippiekulturen gick det snabbt utför. John Lennon, Bob Dylan och en hel armé av andra yngre trallgökar gjorde reklam, och när så The Summer of Love randades i San Francisco 1967, hade myndigheterna redan förbjudit all användning. Det får man förstå. För även om varken LSD eller psilocybin var beroendeframkallande så gav de ändå oönskade effekter. Viljan att kriga i Vietnam, till exempel, avtog betänkligt.

Den seriösa forskningen pågick ännu en tid, men snart var det stopp även där. Tusentals vetenskapliga rapporter föll i glömska. Först vid millennieskiftet började man gräva upp dem igen, och vad som sedan hände berättas boken Psykedelisk renässans av den amerikanske författaren Michael Pollan. Jämförelsen med Renässansen, då man återupptäckte antikens litterära skatter är välfunnen.

Så nu är man på det igen, och eftersom tekniken har gått framåt, liksom forskningen om serotonin och andra signalsubstanser, kan man i dag säga en hel del om vad som faktiskt händer i hjärnan under en psykedelisk tripp, samt även formulera goda hypoteser om hur det kan komma sig att sådana utfärder ibland har gynnsam inverkan på människor som är låsta i ältande och tvångstankar.

Till historien hör att Michael Pollan testar själv, och fastän han tar hjälp av erfarna reseledare är sinnesintrycken fortfarande hopplöst svåra att återge, vilket författare som Aldous Huxley och Ernst Jünger insåg redan för längesen. Intressantare är vad vetenskapen har att säga. Vad händer till exempel när man stoppar in en påtänd person i en apparat för magnetröntgen, eller mer korrekt magnetisk resonanstomografi? Hypotesen var att hjärnaktiviteten skulle vara kaotisk och starkt förhöjd, men det visade sig vara tvärtom.

Särskilt svag var aktiviteten inom det så kallade standardnätverket, ett för tänkandet centralt nätverk som kan liknas vid en orkesterdirigent, vars uppgift är att hålla samman systemet och dämpa hjärnans mer bångstyriga tendenser. Beskrivningarna av jagupplösning, och känslor av samhörighet med allt och alla, tycks ha att göra med denna inaktivering av standardnätverket. Som om personens ego stängdes av. Denna inre dirigent finns för övrigt inte från början; små barn antas därför befinna sig på en psykedelisk tripp för jämnan, vilket väl ungefär alla föräldrar någon gång har anat.

Hjärnan kan jämföras vid en dator; när den hänger sig behövs en omstart. Så förklaras varför LSD och annat i den vägen kan bryta behandlingsresistenta depressioner och tvångsmässiga missbruk samt, fascinerande nog, även döende människors ångest.

Entusiasterna påminner visserligen om hälsofanatiker som har sett ljuset i form av LCHF eller vad det nu kan vara, så man bör nog inte helt byta ut kantarellerna mot slätskivlingar i släktet Psilocybe, men ändå; andra illegala droger – opiater, amfetamin och så vidare – förekommer lika ofta som läkemedel. Så varför inte också psykedeliska substanser? Om inte annat kan sådana kemiska äventyr säkerligen ersätta en del av de resor som ändå inte ger mycket mer än flygskam, tarmparasiter och foton av elefanter som ingen vill se.

Fredrik Sjöberg, författare och biolog

Litteratur

Michel Pollan: Psykedelisk renässans – den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens. Översättning av Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2019.