Hon skulle bara gå hem: Stephanie Zakrisson, London

3:13 min
Utrikeskrönika 8 oktober 2021.

London, fredag.

Fredag – dags för helg! Kanske ska du träffa några vänner, gå på en middag eller bio, kanske testa den där nya restaurangen i helgen?
Kanske blir det sent, sådär så att du strosar hem precis när kylan är som bitigast i höstnatten.

Ja, kanske går du hem.

Hon skulle bara gå hem.

”She was walking home” – de orden blev ett slags nationellt ramaskri här i Storbritannien i våras.

Sarah Everard, 33 år, hade varit på middag hos några vänner och hon skulle bara gå hem genom ett ganska ödsligt, pandemistängt London. Hon skulle bara gå hem.

Men hon stoppades av en polis, som gått av sitt arbetspass. Han visade sin polisbricka och anklagade henne för att bryta mot de då gällande coronarestriktionerna. Bara minuter senare, enligt ögonvittnen, befann hon sig handfängslad i hans bil – på väg mot sin död.

Polismannen, som kidnappade, våldtog och mördade Sarah Everard, har nu dömts till livstid utan chans till benådning. Och detaljerna från domstolsutslaget väckte ett nytt ramaskri här – hur ska en ensam kvinna kunna lita på en polis?

Polismyndigheten har gått ut med råd till kvinnor om vad de ska göra ifall de stoppas av en polis och känner sig osäkra eller otrygga. Be att få se polislegitimationen, ifrågasätt gripandet, ring motsvarande 112 och fråga om det är på riktigt – eller vifta till sig någon i närheten – ja, till exempel en buss, föreslog någon.

Eller som en polischef sa i en intervju – att kvinnor borde läsa på mer om vilka brott som man faktiskt kan gripas för. Att man behöver vara ”streetsmart”. Polischefen har senare bett om ursäkt för det rådet.

Sarah Everard skulle bara gå hem.

För ett par veckor sedan skulle 28-åriga lärarinnan Sabina Nessa träffa en vän på en bar i södra London en fredagskväll. Hon dök aldrig upp. I stället hittades hennes kropp i en park i närheten dagen efter.

Var tredje dag mördas en kvinna i Storbritannien. De allra flesta av någon de känner.

Efter mordet på Sarah Everard växte en våg av initiativ för att hjälpa kvinnor att känna sig tryggare. Det startades appar som skulle visa vilka som är de säkraste gatorna att gå på, det har delats ut överfallslarm, det finns nu flera volontärgrupper med nattvandrare i olika städer och vissa taxibolag har kört kvinnor gratis på nätterna.

Samtidigt sörjer en familj sin dotter, syster, flickvän.

Jag tänker på vad Sarah Everards mamma läste upp i rätten – att hon är mer rädd nu, orolig för familjen, att hon har mycket katastroftankar. Att hon har kvar Sarahs morgonrock som hon kramar för att den fortfarande luktar som henne. Att det är kvällarna som är värst, eftersom det var då hon kidnappades.

Hon skulle bara gå hem.