Ing-Marie Wieselgren - Att bevara hoppet i orostider

När jag kom hem efter åren som korrespondent i Moskva, fick jag ofta frågan om det inte var svårt att arbeta i Sovjet. Jag brukade svara att jo, visst var det svårt. Men ändå lätt.

– Jag tänker på konstnärerna på 30-talet, på deras starka verk och deras mod. De levde i en svår tid och det gör också vi.

- Om deras stillsamma blomning, skymda under sommarmånaderna av röllekor och prästkragar, skrikiga smörblommor och högresta renfanor – och deras viskande protest mot frostnätter och mörkerfall.

– Hur skulle det egentligen vara att vakna en morgon och upptäcka att ens skugga har övergivit en?

– För till det egenartade med glömskan hör ju att vi omöjligt kan känna till dess omfattning.

– Jag erkänner, ibland är mitt miljöansvar inte mer än en flämtande glöd. Jag ber er därför, gör det svårt och dyrt för mig att förstöra miljön och gör det lätt och billigt att leva miljövänligt.

Hela mitt yrkesliv har jag ägnat åt att rapportera om, och senare kommentera, utrikesnyheter.

– Mitt sätt att uttrycka mig var ett sätt att ge egna mina erfarenheter en air av allmängiltighet. Det var ju så det var! tänkte jag

På franska finns det ett uttryck som heter ”les extrêmes se touchent”. Det betyder ungefär att ytterligheterna möts, och brukar användas mest i politiska och ideologiska sammanhang.

– En gång fick jag frågan: Vilken bok skulle du ta med på en öde ö? Min första tanke var: En uppslagsbok.

- Vardagar får lov att vara omärkvärdiga och lågmälda. Och de små tingen får lov att lysa. Bara för att vi inte förväntar oss något särskilt av en tisdag eller torsdag.

– Här finns också minnen från andra platser. Från förra året; från Israel och Palestina. Jag reste med fyra svenska organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter och demokrati.

– Det är till henne jag går när jag är på gott humör, men också när jag behöver piggas upp, behöver känna att jag lever här och nu. Ja nu, just idag.

– Utmaningen är att ta till oss så många förklaringar som möjligt innan vi drar våra slutsatser.

– Människan lämnade Afrika för trettio tusen generationer sedan och nådde ända till Australien på bara tio tusen år. Det kan tyckas tyda på en intensiv vandringslust hos vår art.

– Jag har alltid varit fascinerad av frågor, och inser att det är ett sätt för mig att finnas i världen.

– Voksenåsen byggdes och gavs som fredsgåva till Sverige av Norge efter andra världskriget. ”Fredsgåva” är ett stort och ovant ord att förstå – men just nu, i den tid som nu omger oss, får det ett...

– Så står man plötsligt där och blickar ut mot en fundamentalistisk horisont, kanske utan att riktigt fatta hur det gick till.

Min pappa var kantor och folkskollärare. I en av de församlingar i norra Småland där han tjänstgjorde, bodde det en präst vid en kräftsjö.

– Vi är en livsform bland många, vi döljer det bara så bra.