Ingenting kan stoppa turismen (i längden)

10 min
Turismen kritiseras från flera håll, men allting tyder på att resandet kommer att fortsätta öka. Författaren och reseskribenten Per J Andersson reflekterar över vilka resor som är nödvändiga.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2020.

Turismen har utvecklats till en av världens viktigaste ekonomiska drivkrafter, som kan kopplas till närmare vart tionde jobb och tio procent av världens samlade BNP. Från millennieskiftet till coronaepidemins utbrott våren 2020 dubblerades antalet internationella semesterresor till 1,4 miljarder. Och hittills har alla pandemier, kriser, askmoln och terrorattacker bara inneburit tillfälliga avbrott i en till synes ostoppbar urkraft.

I takt med detta har också invändningarna blivit fler. Det har handlat om exotiseringen och resandets ojämlikhet. Som om turismen vore en fortsättning på den europeiska kolonialismen, som Edward Said var inne på i sin klassiska bok Orientalism från 1978.

Det handlar också om kritiken av massturismen som gjort att invånarna fått nog på turistiga hotspots som Barcelona, Venedig och Mallorca.

Och det handlar förstås om klimatlarmens fokus på flygandet. Visst fick nya begrepp som flygskam och tågskryt svenskarnas semesterflygande att minska något 2018. Men väldigt lite. Bara för att året därpå fortsätta att öka.

Som sagt: som om resebegäret vore en ostoppbar urkraft.

Att resenärer är smittspridare, det har människan alltid vetat – även innan vi fick vetenskaplig evidens på att det var så. Det konstaterar Johan Norberg i sin essäsamling Viruset och världen, som gavs ut mitt under covid 19-epidemin i april 2020. Därför har resenärer och utlänningar ofta utsetts till syndabockar när epidemierna slagit till. Syfilis kallades polska sjukan i Tyskland, italienska sjukan i Frankrike och fransosen i resten av Europa, medan medeltidens pestepidemier skylldes på judar och romer och andra minoriteter som ofta korsade nationsgränserna.

I Sverige låg fokus ett tag på att coronasmittan hade tagit sig in i landet med återvändande skidturister från Alperna. Vilket fick Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman att nöjt konstatera att de hedonistiska afterski-festerna hamnat i ”välförtjänt vanrykte som vår tids centrum för skörlevnad och osunda ångor”. Över 2 000 gotlänningar gick samtidigt med i Facebookgruppen Stoppa färjan med kravet att isolera ön från besökare från fastlandet.

Tur att det var stockholmsk medelklass, och inte muslimska flyktingar från Mellanöstern som kom med smittan, konstaterar Johan Norberg sin bok, eftersom det hade kunnat resultera i ett annat syndabocksläge – med betydligt obehagligare politiska konsekvenser.

Människan har alltid hittat på förevändningar för att kunna resa. Fascinerad bläddrar jag i Guide till medeltida Rom av Anna Blennow där hon med utgångspunkt i en guidebok från runt år 800 tar läsaren med till den tidens Rom.

Mycket är sig likt. Även för 1 200 år sedan, skriver hon, kantades förmodligen vägarna av souvenirförsäljare och mer eller mindre pålitliga matställen. Och precis som idag promenerade turisterna, som då kallades pilgrimer, genom staden för att titta på sevärdheter.

Ett typiskt turistmål bestod av en grav med döda martyrkroppar. Tillsammans med kyrkorna gav de upphov till en boomande medeltida reseindustri, som i sin tur möjliggjorde Roms ekonomiska comeback efter kejsardömets sönderfall.

Turismen räddade staden efter krisen. Mycket talar för att historien kommer att upprepas.

De svenska myndigheternas reseråd, som utfärdas av Utrikesdepartementet, är formulerad som att vi i kristider avråds från icke nödvändiga resor, vilket i praktiken – antar jag, för UD har inte definierat det närmare – betyder resor utan koppling till samhällsbärande funktioner, viktiga affärskontrakt och myndighetsutövning.

Men är inte en resa som går ut på att med alla sina sinnen stilla nyfikenheten på världens förunderlighet mer nödvändig, än en resa med syfte att sätta sig i ett sammanträdesrum? Den senare, men knappast den förra, kan ju enkelt ersättas med ett digitalt mötesverktyg.

Men inget nytt under solen. Det fria resandet har alltid ifrågasatts. Och är kanske förklaringen till att turistresor, där varken gud, pengar eller administration är inblandad, ifrågasatts extra mycket.

När jag sökt i biblioteken efter klassiska resenärer har jag i stort sett bara hittat resenärer med ett uttalat syfte. Har det inte handlat om handel och kolonialism har det varit kartläggning, kategorisering eller insamling.

Därför blev jag så glad när jag hittade Ida Pfeifer vars reseliv skildras detaljerat i biografin Wanderlust av vetenskapshistorikern John van Wyhe.

Kanske kan man kalla Ida, som var född 1797, för världens första genuina turist – eller varför inte backpacker. Hon började sent, först när hon fyllt 45 och hunnit uppfostra flera barn och stått ut länge i ett dåligt äktenskap. Men då blev det resa av. Från hemstaden Wien for hon till Mellanöstern och Sverige, Norge och Island, innan hon reste jorden runt. Två varv, dessutom.

Hon reste på egen hand och till att börja med utan annat uttalat syfte än att se sig omkring. Givetvis blev hon ifrågasatt av sin samtid. Hon beskylldes för att drivas av njutningslystnad. ”Vem tror hon att hon är?” frågade sig en kritiker som undrade vilket syftet var med resorna. ”Samma kritiska frågor som kan ställas till dagens turister”, skriver van Wyhe. För ”vad är det egentligen för nytta med att besöka avlägsna platser om man inte är expert på något?”.

Var Ida Pfeiffers resor ändå nödvändiga? Är fritidsresor någonsin nödvändiga?

Frågan är fel ställd. Frågan borde snarare vara: Kan man stoppa människan från att resa? Svaret tror jag lyder: tillfälligt, ja. Men på lång sikt, nej.

Att behovet är djupt märks på att det inom religionen finns en ständig uppmaning till rörelse. Jesus ber ju sina följeslagare att ge bort alla sina ägodelar och bli vandringsmän. Kristna, judiska, muslimska och zoroastriska predikanter med rötter i nomadismens hjärtland i Mellanösterns öknar använde sig flitigt av herdemetaforer och förespråkade pilgrimsvandring. Och Buddhas anhängare och hinduismens sadhus lämnar hemmet för att vandra sig närmare andlig upplysning.

Varifrån kommer all denna längtan efter rörelse?

Kanske har det att göra med det man skulle kunna kalla kollektivt minne. Vandringslusten finns i våra gener. Evolutionärt sett var det inte länge sedan vi strövade, samlade och jagade.

Därför är resandet inte något pynt i vardagen, utan kanske i grund och botten en terapi för att lindra den bofasta plågan. En rituell upprepning av nomadens förflyttningar.

Och att resebegäret är universellt. Som Harry Martinson var inne på i sitt manifest om världsnomaden, som publicerades i Stockholms-Tidningen 1931 och i boken Resor utan mål.

Vi ska göra allt för att tänka miljömässigt och hållbart. Vi ska bli bättre på att inse att resmålet kan finnas alldeles i närheten. Redan på andra sidan ån, skogen och ängen börjar ju världen. Men vi ska inte ha som mål att hindra folk från att resa. För då hindrar vi dem från att vara människor.

Jag tror att hela historien är full av dem som rest under förevändning att uträtta någonting viktigt, men som egentligen främst försökt få utlopp för den nedärvda driften att förflytta sig. Med det synsättet blir också turistresan, hur onödig och onyttig den kan tyckas, en existentiell nödvändighet, omöjlig att kuva.

Per J Andersson, författare och reseskribent

 

Litteratur

Resor utan mål av Harry Martinson. Albert Bonniers förlag (1932).

Orientalism av Edward Said (1978, svensk översättning Hans O Sjöström, Ordfronts förslag, 1993).

Wanderlust – The Amazing Ida Pfeiffer, the First Female Tourist av John van Wyhe. Ridge Books (2019).

Viruset och världen – Är det nu globaliseringen dör? av Johan Norberg. Volante förlag (2020).

Guide till medeltida Rom av Anna Blennow, Appell förlag (2020).