Italien och skattesmitarna: Marie Nilsson Boij, Rom

3:42 min
Utrikeskrönikan 13 oktober 2021.

Rom, onsdag.

– Vill du ha några extra tomma taxikvitton med dig i fall du skulle behöva någon gång?

Jag sitter på ett rött slitet skinnsäte i Elisas taxibil i Rom, och har just betalt för resan och förstår först inte vad hon menar.

– Ja du vet, ifall du inte får något kvitto någon gång eller så. Det händer ju. Då skriver du bara var du åkt från här, vart du åkt här,  summan här och sen kan du förfalska min signatur.
Här ser du hur den ser ut. 

Det tar några minuter innan polletten trillar ner.

Jag kommer mig inte för att göra något annat än att förvånat tacka för vänligheten, 
för det var ju väldigt snällt, och ta mot de oanvända taxikvittona, som naturligtvis kommer att förbli oanvända.

Några dagar senare har jag frukostmöte med en italiensk kollega på ett kafé och ska ta vara på kvittot efter våra två kaffe och varsin italiensk croissant, våra ”due cornetti”.

– App, app, säger han, när jag sträcker mig efter den lilla papperslappen
på den silvriga lilla brickan där "Il conto", notan, levereras.

– Det där är inte kvittot. Det där är bara en bit papper. Du måste betala först och sedan kommer de med kvittot. Du måste alltid försäkra dig om att du får det, annars registreras inte ditt restaurangbesök och pengarna redovisas aldrig.

Jag minns också en tidigare hotellupplevelse i Italien när jag missnöjd med servicen ville ha sänkt pris och de absolut "si, si" kunde tänka sig att tillmötesgå mina önskan.
De föreslog att de kunde ta bort "the city tax", turistskatten.

Det var ju nu inte riktigt det jag tänkte skulle bli konsekvensen av mitt klagande. 
 
I Sverige tycker vi att det är häftigt att betala skatt sa jag, inte, men jag tänkte det.

Och nu börjar jag förstå vidden av Italiens skatteindrivningsproblem, som är på 1900 miljarder kronor och de största i hela Europa enligt en ett par år gammal jämförande studie.

Inte för att alla italienare är skattesmitare så klart, inte heller för att det inte finns svenskar som struntar i att betala skatt, tvärtom men jag noterar ändå en gradskillnad när det gäller den kulturella acceptansen för att så att säga hoppa över den biten, ibland.

Å andra sidan, om skattepengarna inte går till det de ska, utan liksom bara försvinner in i ett byråkratiskt hål, och kanske till och med göder lite organiserad brottslighet, som i Rom under den tidigare ledningen där.

Om flyktingmottagandet inte fungerar, om bussarna aldrig kommer, om soporna blir liggande på gatorna i sådan omfattning att vildsvinen lockas in i bostadsområdena som också är fallet i huvudstaden Rom till exempel, då kanske man inte känner en enorm motivation att betala de där skatterna.

Jag menar när man undrar vad fan man får för pengarna, och frågan är helt berättigad.

Så hur ska det gå för Italien?
För även om de är bäst på fotboll, schlager och mat. Och har de snyggaste kostymerna, den mest fascinerande historien, de vackraste monumenten och de ljuvligaste baden, så räcker ju inte det varken till att motivera renhållningsarbetare och bussförare att utföra sitt jobb, eller till att fylla de vid det här laget rätt stora hålen i statens budget.