Jane Austen såg det djupa beroendet av kolonierna

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre. Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med vass penna arbetar hon på det som ska bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker och ett England i oåterkallelig förvandling.

I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet. Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.

Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda av feministisk och antirasistisk kraft.

Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande världsmakt.

Många hade trott att freden med Frankrike skulle ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression. Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De fattiga gjorde uppror.

England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi. Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna, och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt detta avspeglas i "Sanditon". Och den begynnande kapitalismen framställs som både komisk och oroande. 

När berättelsen börjar har den optimistiska Mr Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel kurort. Men det är ont om gäster.

Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem. Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.

De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter. 

Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften; inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt efter friare.

Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på resenärer från ett annat håll: Västindien. För Mr Parker och Lady Denham, en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är ”Västindien” en symbol för en enorm förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.

Jane Austen berör imperialismen i flera romaner, där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller inte.

Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.

Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England, precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.

Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars 1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli, 41 år gammal. 

Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i romangestalternas positioner. I hennes föregående roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig just genom att ta avstånd från det förflutna.

Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte isolerad. Och oavsett hur man tror eller önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.

Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen

Litteratur

Jane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's Classics. 2021.

Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”. Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018.

James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252.

Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No 2. 2021.

Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353.