Kinas ihåliga byar: Björn Djurberg, Kina
Peking, fredag.
Häromveckan reste jag ner till Jiangxi-provinsen, i söder.
I Jiangxi finns Kinas största sötvattensjö, Poyang, och den mäktiga Yangtze-floden flyter också genom norra delarna av Jiangxi. Många som bor där har i generationer försörjt sig på fisket.
Men det är det stopp för nu.
Åratal av överfiske, dammbyggen och fabriksetableringar har allvarligt skadat miljön och fiskebestånden.
Så nu råder totalt fiskeförbud, i tio år, i både Poyang-sjön och Yangtze-floden.
Det här får såklart konsekvenser för de som bor där, och i de fiskebyar jag besökte var gatorna nästan tomma.
De flesta i arbetsför ålder har lämnat byn för att jobba någon annanstans.
De som är kvar är de gamla och de unga.
Det här är Kinas så kallade ”kongxincun”, ”ihåliga byar”.
Det är en effekt av den ekonomiska utvecklingsmodellen de senaste 40 åren. Den snabba urbaniseringen.
Migrantarbetare som flyttar dit jobben finns. Oftast till städerna, eller till fabriker längs kusten.
Kinas senaste nationella census, som presenterades i våras, gav en lägesbild.
Nästan 500 miljoner kineser bor någon annanstans än där de är folkbokförda.
Det är nästan en fördubbling jämfört med den förra folkräkningen, för tio år sedan.
Var man vill bo skiljer sig också åt. Södra Kinas megastäder är magneter för unga vuxna som satsar på karriären.
Nordöstra Kina däremot, är en demografisk förlorare. Regionen som helhet tappade 10 miljoner människor de senaste tio åren.
Så, Kina, precis som Sverige och många andra länder, har en landsbygdsproblematik.
Vad händer med landsbygden, när allt fler flyttar därifrån. Frågan har bland annat varit central i kinesiska myndigheters fattigdomsbekämpning.
Där, har en vanlig lösning, från myndigheternas perspektiv, helt enkelt har varit att flytta de som bor i byarna, till städerna, genom att bygga rad efter rad av höghus i städernas förorter.
Och antalet byar i Kina har minskat drastiskt. Uppskattningsvis har en tredjedel byarna försvunnit de senaste 30 åren.
Och de som bor kvar. Vad ska de försörja sig på?
Många är lantbrukare, såklart, men i Kina, precis som i Sverige, ses turismen som en potentiell livlina.
Kinesiska regioner profilerar sig som ”ekologiska” naturrum, med syfte att väcka någon slags ”längtan till landet” hos den urbana medelklassen.
I en av byarna längs med Poyang-sjön har de tankarna nu börjat gro.
En av få unga vuxna i byn, 30-åriga Cao som stannat kvar för att ta hand om sin ettåriga son medan hennes man rest iväg för att jobba, sade att jo, turismen är en möjlighet.
”Vi har ju fin natur här”, sade hon, ”men än så länge är det ingen som gjort slag i saken. Alla har gett sig iväg, för att jobba.”
