Konstnärerna skapade midsommar
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer.
Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades."
Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor.
Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor.
Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol.
Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar.
Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken.
I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset."
Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma."
Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också.
Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få.
Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen.
1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul.
Det spårade ur även på andra sätt.
Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l.
Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot."
Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt?
"Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade."
Det spårade ur även på andra sätt.
Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933.
Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd.
På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen.
