Marianne Söderberg- Mitt liv som hund

Jag har det senaste året fått möjligheten att i samband med lunchen, ja, direkt efter faktiskt, att luta ner mig en stund. Ofta har jag en bok till hands, men jag läser sällan.

– Jag hissade piratflaggan och var gast och syrran ropade, land i sikte, då vi passerade Gröna Lund i våra sommarkroppar, barfota på relingen.

- Jag ryser när jag tänker på vilket ansvar vi människor har för varandra. Så stora intryck gör vi att det håller för samtal livet ut.

– Vill man ha demokrati måste man också stå ut med kompromisser, tänker jag. Inte bara stå ut förresten. Man måste nog gilla kompromisser och jag tror att politiker i själva verket gör det.

– Men den där tanken att vi inte är natur på samma sätt som en korp, en björn eller en björk. Hur sann är den?

– Med tiden märker jag att jag alltmer börjar tänka som svärmor.

- Jag ville studera för att sedan arbeta för mitt hemland som behövde fler utbildade, men det var bara min egen plan i livet, mitt öde blev ett helt annat.

– Allt är så vackert. Jag önskar att vi hinner ta hand om livet på jorden.

- Jag var som en bläckfiskarm som flöt fritt och hade tappat kontakten mellan verkligheten.

– Då är det gott att veta att det finns hjälpare som är närvarande hos som den som har det svårt.

Jag har samma modersmål som min moder. Men hon har inte samma modersmål som sin moder. Hennes mor talade sin ”äidinkieli”. Det heter alltså moders-mål även på min mormors språk.

- Hur många gånger har man inte hört människor som drabbats av krig. Eller sjukdom och annat elände som säger att det dom längtar mest efter är vardagen.

- Det är en rikedom att ha väninnor. Att ha vänner. Att kunna dela sina upplevelser i ett vänligt sällskap. Att inte behöva förställa sig utan lita till att jag duger som jag är.

Jag har slutat läsa böcker så som jag egentligen tycker man ska läsa böcker. Nämligen läsa dem från pärm till pärm. Jag läser inte längre böcker, jag läser i böcker.

– Plötsligt känner jag en varm hand på min hand. Det är sjuksköterskans hand, hon ser att jag är rädd och har ont. Hon ser mig och inte bara min trasiga kroppsdel.

- Vår fredliga vardag är inte längre självklar. Plötsligt är den hotad. Då blir den också synlig och i samma stund börjar vi utforska den: Vad tusan är det egentligen för vatten vi simmar omkring i om...

Jag heter Vladimir Oravsky. Det är mitt namn de senaste 75 åren, alltså sedan min födelse. Jag hade aldrig problem med det.

– För bland alla larmrapporter är det nog viktigt med små påminnelserapporter om livets fantastiskhet, hur häpnadsväckande allt vore om vi kom hit från ett tomt hörn av universum och fantiserade på...

- Nu får ni faktiskt komma hit, jag har några geléhallon kvar som ni kan få smaka. Mums, annars äter jag dom själv.

– Jag älskade att ha ett mellannamn: Johanna, nästan som att ha ett alter ego. Jag hade känslan av att ”tänk om jag hade hetat det som första namn, hade jag varit en annan då?”