Möte med Gud i Atlasbergen: Marie Nilsson Boij, Paris

Paris Måndag,

Gud uppenbarade sig plötsligt i mitt liv, när jag klev ur planet i Marrakech, och ställde sig mitt i vägen där i de karga Atlasbergen, när jag skulle göra mina intervjuer.

- Vad tänker du om det som hände?

- Gud vill säga oss något. Det finns mycket korruption i världen.

- Vad känner du?

- Vi kan inte invända. Det är Guds verk.

- Hur mår du?

- Jag tackar gud för att jag överlevde!

- Hur ser du på framtiden?

- Jag tror på Gud och vet att han kommer att hjälpa mig.

Det är klart att det finns svenskar som tänker så. Att Gud konkret ingriper i vår vardag, men jag har tidigare ALDRIG fått det svaret på en enda fråga, under mina 25 år som journalist.

När jag var praktikant på EU-kommissionens generalsekretariat i Bryssel sa min handledare - en djupt troende katolik från Österrike - och tillika rådgivare åt dåvarande kommissionens ordförande Romano Prodi - i förtroende och med sänkt röst till mig att AIDS - epidemin i Afrika var ett sätt för gud att begränsa befolkningsökningen i världen.

Den slutsatsen läste jag dock aldrig i något policydokument. Sådana åsikter får man hålla tyst om i Europa om man hyser dem, och vill behålla sin trovärdighet. 

Intellektuellt/teologiskt har vi ju här annars löst dilemmat med en allsmäktig Gud i kombination med bottenlös misär, med att det antingen också finns en ond kraft, eller med att Gud visserligen har skapat oss och är allsmäktig men inte blandar sig i vad man skulle kunna kalla för ”vardagsdetaljer”.

En jordbävning är inte ett budskap från Gud. Det är två kontinentalplattor som pressas mot varandra.

Samtidigt torde det ju vara så att i takt med att tron på en aktiv gud minskar, blir motivationen att tjäna honom/henne med goda gärningar allt mindre.

Kan tron på en aktiv belönande och kanske straffande Gud förklara att marockanska Mariam och de 699 andra kvinnorna i hennes förening sparar en krona om dagen till välgörande ändamål, trots dålig ekonomi? 

Vad sparar DU till?

Det torde också vara så att ju längre ifrån vår vardag vi håller Gud, desto svårare blir det att finna tröst hos honom/henne.

Något som skulle kunna förklara varför vi i Sverige ägnar så otroligt mycket tid åt att vilset hitta oss själva. Ja, jag vågar påstå det.

Och varför det i mitt sociala medier - flöde på senare tid börjat dyka upp allt fler erbjudanden från häxor och shamaner.

Längtan efter mening, andlighet och tröst försvinner ju inte för att man inte längre bekänner sig till en monoteistisk religion, menar jag.  

Nä hos oss i Sverige står inte någon moraliserande Gud i vägen i vardagen längre, vilket enligt mig är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna hitta de bästa lösningarna för kollektivet.

Men vi går ju då också miste om den tillförsikt, som jag mötte hos alla de jag träffade i Marocko.  Gud kommer att hjälpa mig!

Den vissheten skulle i alla fall jag gärna vilja kunna vila i.

Marie Nilsson Boij, nyss hemkommen från Marocko
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se