Mötet: Pauli och Jung på slak lina över avgrunden

9:57 min
Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga. Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd: När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något annat som låg bakom.

Senare skulle det visa sig att Pauli hade varit på resande fot just denna dag, och i samma minut som haveriet ägde rum hade hans tåg gjort ett kort stopp – i Göttingen.

Utöver denna helt ofrivilliga koppling till det paranormala, var Pauli åtminstone i början av sitt liv vad man måste kalla för en utpräglad rationalist. Och inte nog med det: en tämligen surmagad sådan, känd för att avfärda sina fysikerkollegor med förolämpningar i stil med att deras vetenskapliga teorier var så undermåliga att de "inte ens var fel".

Pauli själv var en skarp matematisk begåvning som under några decennier på 1900-talet bidrog till flera centrala resultat inom kvantmekanik och partikelfysik. År 1945 tilldelades han Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av det som går under namnet Paulis uteslutningsprincip: en egenskap hos vissa partiklar, däribland elektroner, som bland annat utgör en delförklaring till atomers stabilitet.

Men det var nu varken den kvantmekaniska uteslutningsprincipen eller den mystiska Pauli-effekten som förde Wolfgang Pauli samman med den berömde psykologen C.G. Jung, utan någonting mycket mer prosaiskt: Helt vanligt psykiskt lidande.

Carl Gustav Jung var läkare och psykolog, samtida med Sigmund Freud – men den praktik han så småningom kom att grunda, den så kallade analytiska psykologin, skilde sig på flera punkter från den freudianska.

En central skillnad hade att göra med det omedvetna: Medan Freud förstod det som ett inre rum där den enskilda människans bortträngda drifter, i synnerhet de sexuella, hopades, var Jungs uppfattning en annan. Det omedvetna, menade han, är inte ett individuellt fenomen, utan ett kollektivt. Det befolkas av betydelsemättade symboler – så kallade arketyper – som existerar oberoende av kulturellt sammanhang, och det är enbart genom dessa, ansåg Jung, som människans inre värld och dess samspel mellan medvetet och omedvetet kan göras begriplig.

Jung var en beläst, kraftfull och karismatisk man, som i synnerhet tycktes utöva en stark lockelse på kvinnor. Hans fru Emma var tvungen att stå ut med hans systematiska otrohet: "förutsättningen för ett gott äktenskap är rätten att vara otrogen", som Jung själv formulerade det i ett brev till Freud. Varje gång Emma konfronterade sin make med hans utomäktenskapliga affärer inte bara förnekade han dem emellertid, utan drabbades dessutom plötsligt ofelbart av stor trötthet, sjukdom eller kanske rentav en fallolycka så att hans fru blev tvungen att släppa sina anklagelser, och istället övergå till att pyssla om honom där han låg ömklig och utslagen i sängen. En metod som i sig tyder på god fingertoppskänsla för det mänskliga psyket, om än av ett mindre hedervärt slag.

Och faktiskt var det också just Jungs air av kvinnokarl som fick fysikern Pauli att vända sig till honom för hjälp. Pauli hade under flera år upplevt neurotiska besvär, som bland annat inbegrep problem med kvinnor. Han hade, som han uttryckte det själv, långt mycket lättare att uppnå framgång inom sitt vetenskapliga arbete, än med det motsatta könet. Jung blev förtjust: Inte bara hade han här en framstående vetenskapsman, som senare skulle figurera frekvent i hans skrifter som "den briljante unge forskaren", utan också en vars psyke var proppfullt av arkaiskt material, just den sortens arketypiska symboler på vilka hela hans eget psykologiska tänkande vilade.

Det kom att bli början på en omfattande kontakt, inte minst i brevform, i vilken de två tänkarna utifrån Paulis detaljerade redogörelser för sina drömmar utsatte fysikerns inre liv för djupgående analys, men också påbörjade strävan mot det anspråksfulla målet att förena fysik och psykologi.

Samtidigt med diskussioner av Paulis undertryckta feminina sida, hans fadersrelation och hans känslomässiga hämningar, formulerade de båda männen frågor som ytterst syftade till att förstå världen och medvetandet: Finns det underliggande arketyper som styr även det matematiska tänkandet, och kan fysikens teoribildningar i så fall ses som gestaltningar av dem? Föreligger en dold koppling mellan vårt universums naturkonstanter, och de särskilda tal som genom historien upptagit mystikers sinnen? Kanske kunde Paulis egen upptäckt att de så kallade kvanttal som beskriver en partikel inte är tre utan fyra, förstås som en återupprepning av den uråldriga alkemiska strävan efter helhet?

Tillsammans fördjupade sig fysikern och psykologen i österländsk filosofi och medeltida mystik och alkemiska skrifter, till dess att inte bara Paulis drömliv utan hela hans vetenskapliga gärning framträdde för honom som en iscensättning av den gåtfulla fras som formulerades av alkemisten Maria Profetissa för närmare tvåtusen år sedan: "En blir till två, två blir till tre, och ur den tredje kommer den enda som den fjärde."

Och möjligen är det ingen slump att det var just en kvantteoretiker som inledde denna märkvärdiga strävan efter förening av psykiskt och fysikaliskt, tillsammans med en man vars psykologiska övertygelser omfattade tron på tankeöverföring och astrologi. För trots allt är den subatomära värld som kvantmekaniken beskriver en där logikens och förnuftets instinkter i viss mening har satts ur spel, och den som likt Pauli rör sig tillräckligt djupt in i den kommer nästan med nödvändighet att förr eller senare ställa sig frågan vad som ska träda i deras ställe.

Den avståndsverkan mellan kvantpartiklar som Albert Einstein en gång dömde ut som spöklik – där två av dem kan förbli oupplösligt sammanbundna oavsett hur långt ifrån varann vi för dem – visade sig senare vara ett vetenskapligt faktum. Och den probabilistiska natur hos kvantmekaniken som gör att vi aldrig med säkerhet kan förutsäga när en händelse ska äga rum, utan bara ange sannolikheten för att den inträffar, förstod åtminstone Jung som en öppning mot möjligheten att kausalitetens fasta kedja av orsak och verkan vittrar sönder och upplöses på verklighetens lägsta nivå.

Men även om det från somliga av hans kollegors synpunkt säkerligen såg ut som om det var det han hade gjort, var det Pauli främmande att utifrån sådana iakttagelser ta klivet över i okritisk mysticism. Han oroade sig vid flera tillfällen för att genom Jung förknippas med ett missbruk av naturvetenskapen, men kunde själv inte undgå att se den matematiska logikens mystiska underbyggnad, det oförklarligas monumentala närvaro även i det som skenbart är förklarat.

Vägen mellan mysticismens blåa dunster och den sterila rationaliteten, skriver Pauli, är smal och full av fallgropar. På båda sidor om den kan man stupa ned i avgrunden – men det som den som trampar rätt på denna väg till sist ska finna, är ingenting mindre än sanningen.