Något värt att dö för? Caroline Kernen, Berlin

3:18 min
Utrikeskrönika 28 september 2021.

Berlin, tisdag.

Torsdagen den 23 september. Med tre dagar kvar till det tyska valet stod jag på en gräsplätt mitt i centrala parlamentskvarteren i Berlin.

Några tält står uppställda. På en plywoodskiva har någon skrivit med röd färg "den sista generationens Hungerstrejk" och under finns 25 svarta streck.

Här bor ett gäng unga som för 25 dagar sedan slutade äta. Deras krav för att bryta strejken är en öppen diskussion med de tre förbundskanslerkandidaterna om klimatet.
Det är ett extremt sätt att försöka sätta press på politikerna i klimatfrågan, och vi i media nappar. På en liten scen som man byggt i lägret står fem klappstolar uppställda. Framför den runt 15 journalister. Klockan 19 ikväll är det deadline för när de strejkande vill att de tre förbundskanslerkandidaterna ska dyka upp för diskussion.

De flesta i gruppen av hungerstrejkare annonserar på scenen att de inte ska fortsätta strejka. Flera har blivit sjuka, två har förts till sjukhus.
– Jag gör mer nytta levande än död för klimatkampen, säger en av strejkarna jag pratar med.

Vad trodde du innan, frågar jag, tänkte du att du skulle göra det här till du dog?

– Vi har ändå ingen framtid om inget görs. Det behövs sådana här extrema åtgärder säger hon och fortsätter:

– Vi har försökt allt annat. Men jag trodde nog inte att jag skulle dö, jag trodde politikerna skulle komma om de såg att unga personer var beredda att riskera sitt liv, säger hon.

Klockan blir sju - politikerna dyker inte upp. En av strejkarna, en 21-årig kille sätter sig på scenen. Han säger in i kamerorna att han ska sluta dricka på lördag.

Det blir känslosamt, folk framför scenen gråter och kramas. 21-åringens pappa kommer till lägret ibland. Han är orolig och försöker få honom att sluta, få honom att komma hem och att börja äta, berättar en annan journalist för mig.
21-åringens blick är bestämd. Han ser trött ut och har insjunkna kinder. Jag tänker att jag känner igen de där bestämda ögonen. Och att så bestämda ögon på en 21-åring kommer få svårt att backa nu och att politikerna som redan erbjudit sig att prata med strejkarna efter valet säkert också känner att de inte kan backa.

Och så undrar jag om vi triggar honom, vi som står i grupp och spelar in när han tittar in i kameran och berättar för omvärlden om sitt självmordsuppdrag. Kommer han dö nu? Jag räknar lite på det, hur många dagar klarar man sig utan vatten?
Kraven ändras - inget möte behövs. Det räcker med att Olaf Scholz som ser ut att vinna valet ska gå ut och säga offentligt att klimatkrisen är en nödsituation, säger hungerstrejkarna.

Det kommer inget offentligt uttalande. 21-åringen som nu syns sitta i rullstol på bilder i media slutar dricka. Timmarna går.

Men så på lördag kväll, dagen innan valet så hör Olaf Scholz av sig.
Han säger att de ska ha en klimatdiskussion efter valet, och 21-åringen börjar dricka igen.

Politikerna tycker att de stått kvar vid beslutet att prata efter valet. Aktivisterna tycker att de lyckats - att de här metoderna funkar.

Jag tänker på 21-åringens pappa och på att både bestämda ögon och bestämda politiker behövde en väg ut.