Nato – krångligare än EU: Andreas Liljeheden i Bryssel

3:07 min
Utrikeskrönikan 11 maj 2022.

Bryssel, onsdag.

De senaste månaderna har jag allt oftare lämnat bubblan i stans EU-kvarter och begett mig ut mot flygplatsen, hit till den ganska ocharmiga stadsdelen Evere.

Det är här som Natos högkvarter ligger.

Det är numera mer regel än undantag att svenska politiker deltar på alla Natos möten som har varit många sedan Rysslands invasion av Ukraina startade.

Men jag har också åkt ut hit allt oftare för att vi svenska journalister har fått ett helt annat tillträde än tidigare till generalsekreteraren Jens Stoltenberg.

Vi får nämligen vara med på det som kallas “the Scandinavian huddle” – en mer exklusiv kura ihop sig-träff där generalsekreteraren tar frågor från svenska, finska och norska journalister.

Jag och finska mina kollegor har spekulerat kring om vi kommer få samma tillträde när våra respektive länder väl har fattat sina beslut. Det lär vi få reda på snart – de historiska besluten är ju bara dagar bort.

Frågorna på de här träffarna med Stoltenberg har främst kretsat kring just medlemskap.

Hur snabbt skulle det gå att gå med?

När skulle vi få del av Natos kollektiva försvar?

Vad kan vi få för säkerhetsgarantier under ansökningsperioden?

Många undrar också vad det är för organisation som Sverige och Finland kan vara på väg in i. Det är en befogad fråga som jag ägnat en hel del tid åt att försöka reda ut.

För det är helt klart så att Nato skiljer sig fundamentalt från EU som är den organisation som jag bevakat allra mest under mina år här i Bryssel.

EU är en överstatlig organisation med tvingande regler. Väldigt många tvingande regler.

EU:s fördrag, som spänner över hundratals och åter hundratals sidor, är inget man plöjer en fredagskväll direkt.

Nato är något helt annat. Där finns ingen överstatlighet och inte samma tvingande regler som i EU.

Faktum är att det inte finns så många regler alls.

Alliansens fördrag består bara av 14 artiklar som ryms på tre sidor. Helt klart något man kan läsa en fredagskväll. Vilket jag uppmanar alla som är intresserade av den pågående debatten i Sverige att faktiskt göra.

En sak jag hajade till på när jag läste Natos fördrag för en tid sen var att den mest grundläggande paragrafen, artikel 5, som säger att en väpnad attack mot ett Natoland är en attack mot alla Natoländer, den paragrafen gäller bara om attacken sker norr om kräftans vändkrets.

Det spelar ju ingen större roll för Sveriges eventuella försvar, men ändå en intressant detalj.

En expert som jag pratade med nyligen förklarade att det var USA som fick in den paragrafen när Nato bildades 1949 för man ville inte behöva ställa upp och ge sig in i potentiella väpnade konflikter i de europeiska medlemmarnas kolonier.

Men även om det kan vara skönt att kunna plöja igenom hela regelverket på några minuter gör denna brist på skrivna regler att det är rätt krångligt att reda ut hur alliansen egentligen fungerar. Mycket bygger nämligen på den politiska viljan hos medlemmarna.

Just krångligt var ordet som en tjänsteman som jag träffade förra veckan använde för att beskriva Nato. "Det är en jättekrånglig organisation, mycket krångligare än EU" sa hen.

En annan, rent visuell skillnad, som slår en när man åker ut hit till högkvarteret i Evere är klädseln.

Var och varannan person här är militär iklädd kamouflagemundering.

Det är något helt annan än EU:s regelmässiga uniform: kostym och dräkt.

Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent
andreas.liljeheden@sverigesradio.se