Om att komma tillbaka: Samuel Larsson, Köpenhamn

3:07 min
Utrikeskrönika 16 september 2021.

Köpenhamn torsdag.

Tillbaka! Efter drygt fyra år vandrar jag längs Köpenhamns gator igen. För sen ett par veckor är jag just tillbaka, inte bara i stan utan på mitt gamla jobb som Danmarkskorrespondent.

Och de gamla stråken och vyerna här i Kongens by känns tryggt hemtama. Solen speglar sig i sjöarna, cykelpendlarna bryter ljudvallen i höjd med Kongens nytorv, på Köpmandsgade luras turisterna fortfarande upp i det där meningslösa runda tornet, fläskesteksmackan på hörnet smakar som tidigare och priset får en som vanligt att hicka till. Ja, känslan är den samma, här i Skånes huvudstad. I Köpenhamn verkar tiden stått still sen jag var här senast.

Fast, det har den ju inte. För bara några månader sedan var stadens gator spöklika ödesstråk. Att Danmark gick genom pandemin på helt andra vägar än Sverige har få missat, men är lätt att glömma nu när de som första land i EU skrotat alla restriktioner. Och som svensk handlar pikarna inte längre om danskarnas ängsliga storebror i öster, nu har man istället blivit en symbol för galopperande dödlig smitta.

Ja, kanske lite överdrivet, men åtminstone verkade mannen i Toyotan framför mig på motorvägen ha övertolkat senaste smittotalen. Åsynen av en svenskregistrerad bil fick honom att sträcka långfingret i vädret i fyra kilometer - han vinglade betänkligt men ville väl försäkra sig om att jag uppfattade vad han tyckte om min närvaro.

Och de politiker som var tongivande när jag senast bevakade den danska rikspolitiken på nära håll, de är alla borta med vinden. Eller, inte borta, men aktuella i helt nya roller.

Dåvarande statsministern Lars Lökke Rasmusen, vältalig politisk överlevare på högerkanten - han har fortsatt överleva: nu som politisk vilde på gång med ett nytt eget parti. Och den kontroversiella migrationsministern Inger Stöjberg, henne träffar jag nästan lika ofta nu som då, men nu sitter hon i en rättssal, föremål för en riksrätt. Men den orangea hårknuten och den självsäkra blicken är de samma.

Och partier som hade medvind då hukar nu i marginalen. Och tvärtom.

Jo, det har uppenbarligen hunnit rinna mycket vatten under Öresundsbron på drygt fyra år.

Och jag funderar mycket på det här att komma tillbaka. Utmaningen att navigera i något som är både vant men på samma gång förändrat. Att varken överskatta eller underskatta tiden som gått sen sist. Förhoppningen om att man är erfaren nog att se det gamla i det nya, men kanske ännu hellre nyfiken nog att upptäcka något nytt i det gamla.

Jag kämpar på. Glad, åtminstone, över att vara just tillbaka.