Om lokalsinne, självförtroende och omvägar: Sara Heyman, Stockholm

3:47 min
Utrikeskrönikan 5 oktober 2021.

Stockholm, tisdag.

Det är lika bra att jag redan nu outar min kanske största svaghet som korrespondent: jag har ett rätt bristande lokalsinne.

”Hur ska det gå för dig i den stora världen”, undrade min man bekymrat när jag hade villat bort mig i Bollnäs i somras. Jag skulle flytta bilen några kvarter, närmare ett café där familjen satt. Jag tänkte ut hur jag skulle åka och svängde runt första hörnet.

Det slutade med att jag och bilen hamnade längre bort från caféet, jag gav upp, klev ur, gick till caféet med bilnycklarna i handen och min man fick gå tillbaka och flytta bilskrället.

Som en rimlig konsekvens har jag rätt dåligt självförtroende när det kommer till orientering. Min man är min motsats, om han har åkt till ett ställe en gång kan han liksom utan att tänka bara åka tillbaka till samma plats – en gåva jag alltså saknar. Och hans självförtroende på området är också i princip orubbligt. Men ibland har jag rätt och han fel, och då blir istället självförtroendet, eller bristen på det, min akilleshäl. För det har hänt mer än en gång att vi kört någonstans på min mans navigation, och jag, antingen mycket försynt framfört min teori om vägen, eller inte yppat den alls eftersom jag litar mer på hans förmåga än min egen. Och så har vi kört – fel.

Tyvärr verkar våra barn ha ärvt en olycklig kombination av de här egenskaperna – mitt lokalsinne och min mans självförtroende. Jag har sett flera tecken på det. Till exempel när vi varit på besök i en ny stad och gått från vårt boende några kvarter till en restaurang. När vi ska hem säger den ena sonen: ”Jag går före”, går kavat ut från restaurangen, svänger direkt åt helt fel håll och vandrar iväg på en okänd gata.

Eller när jag och min andra son är i Stockholms innerstad och han tvärsäkert utbrister: ”Här bor ju mormor och morfar!”, när vi befinner oss i en helt annan stadsdel än den där mina föräldrar bor.

När jag skulle till Radiohuset första gången i min nya tjänst cyklade jag fel. Här vill jag säga till mitt försvar att jag mycket väl hittar till Radiohuset på Gärdet i Stockholm. Den här gången var det min autopilot som inte hade ställt om, och jag cyklade oreflekterat på som jag gjort tidigare, mot min före detta arbetsplats.

Så hur ska det gå – ja, min första resa som korrespondent, den gick – till Uppsala. Efter en dag på Vetenskapsradions redaktion skulle jag tillbaka till stationen för att åka hem till Stockholm. Här måste jag nämna några omständigheter:

1. Jag har varit på Sveriges Radio i Uppsala förut.

2. Sveriges Radio i Uppsala ligger 4 minuters promenad från stationen. En sträcka på 300 meter.

3. Jag hade förstås gått vägen dit, från stationen till redaktionen, samma morgon.

Ändå lyckades jag på något märkligt vis ta av – inte åt helt fel håll men heller inte åt helt rätt håll, när jag klev ut genom dörren. Jag gjorde liksom en lov och gensköt stationen från ett håll som jag inte hade tänkt.

Jag tröstar mig med att jag ju trots allt kom dit jag skulle, utan att ta upp en kart-app i mobilen. Det blev bara en omväg. Och vem vet vad man dyker på på omvägar, runt om i världen.