Omtumlande kaffestund i Pretoria

3:29 min
Utrikeskrönikan 14 oktober 2021.

Pretoria, torsdag.

Det var väl själva fan då, tänkte jag för mig själv och gjorde en snabb u-sväng. Fast det sa jag inte, det var nog nåt mer i stil med, “ok, that’s it”, “ok, det avgör saken” till min medpassagerare.

Vi hade tidigare på dagen varit ute i ett av de mer utsatta och fattiga områdena i Tembisa mellan Johannesburg och Pretoria.

James, vi kan kalla min guide det, hade förvarnat mig om att det var ett lite ruffigare område. James jobbar för en organisation som hjälper utsatta tonåringar.

Jag hade tidigare hämtat upp honom vid hans hustrus arbete, en advokatfirma i Pretoria, sedan hade vi gett oss iväg.

I bilen pratade vi om allt möjligt som inte hade med jobbet att göra. Vi pratade om språk och ursprung och politik. Och ANC, som alla verkar tycka är korrupt, men många kommer rösta på ändå inför de stundande lokalvalen.

Han var prydligt klädd i chinos och kostymjacka, lite tillbakadragen så där. Men också en man som ägnade sin tid åt att hjälpa andra, en av alla dessa vardagshjältar som Sydafrika behöver fler av. Vi trivdes i varandras sällskap och betade av en bra arbetsdag där i Tembisa, med intervjuer av skoltjejer som blivit gravida alldeles för tidigt.

På vägen hem till Pretoria, föreslog jag; ska vi inte ta en fika nånstans på vägen?

– Absolut, svarade han.

Vi passerade en bensinmack, ska vi stanna där?

– Njae, svarade James.

Vi rullade förbi fler ställen, men inget passade. Till slut kom vi upp i en backe, då han pekade, dit skulle man kunna gå.

– Ok, svarade jag. Det var ett hippt ställe med en tjusig terrass.

– Men det går inte, jag kan inte, fnittrade han.

– Vadå? Varför inte?

– Nej, jag kan inte, sa han generat och tittade bort.

Jag var frågande, hade det hänt nåt där? Hade han gjort sig ovän med folk? Jag fattade ingenting och fortsatte in mot stan.

Till slut kröp det fram snabbt och lite tyst; jag kommer vara den ende som är svart där. Det var då jag sa, ok, “that’s it”. Jag gjorde en u-sväng så fort jag kunde, han skrattade lite nervöst medan vi rullade in på parkeringen till caféet.

Och mycket riktigt, bakom disken stod en cool vit kille med bandana och slängde upp cortados och macciatos på löpande band till kaffesugna vita kunder. Men där fanns en svart kille som serverade bakom disken, det kom några sjuksyrror och beställde kaffe, även där var några svarta.

Vi satte oss i ett hörn och njöt av vårt fika. Solen var på väg ner när James berättade att han varje morgon klockan åtta hade åkt förbi här och velat stanna för en kaffe. Men inte vågat. Nu äntligen var det avklarat. Det var en framgång för honom, han kände sig välkommen och sa att från och med nu så skulle han gå dit varje morgon.

Men det var omtumlande för oss båda tror jag. Även om hela dagen, mötet och fikastunden gett oss båda positiv energi, så var det nåt annat också, en vardagsbild som berättar så mycket mer.

Att det fortfarande känns så här för många svarta sydafrikaner. Kanske är det så att de mentala såren efter att ha växt upp med apartheid, som James hade gjort, fortfarande sitter där så djupt, 27 år senare.