Rödhaken sprudlar av sång

Ett solens barn som älskar ytterskärgårdens fria horisont och fjällsjöns klara vatten. En ljusdyrkare som pendlar mellan polerna på jorden för att få så mycket sommar och sol som det bara går.

Hon flyttar sig kvickt mellan de högsta stenarna. Spanar, landar på nästa, niger och knixar några gånger och pilar så ner till slänten när hon fått syn på något att äta.

Underligt, men dessa fåglar som går omkring som betande husdjur på gräsmattor och golfbanor hör egentligen hemma i branta fjällstup halvvägs till Nordpolen.

Där kommer den – ljudlöst seglande över vassbältet, med vingarna utspända i sitt flacka V och rovfågelshuvudet ständigt på spej. Tar några långa, tunga vingslag och glider på nytt.

Så bländande vit och ren, så ståtlig och gracil i sina rörelser och hela sitt väsen. Och så de där förlängda skulderfjädrarna som den fått att pråla sig med i häckningstider.

Högst upp i den blommande sälgen borta vid stenröset sitter rödhaken. Så intensivt brandgul om bröstet att man står och väntar på att den ska slå eld i den skarpa vårsolen. Och med tonlöpningar så...

En vårmorgon kommer skäggdoppingparet glidande mellan de gulbleka vassruggarna och drar upp var sitt silvrigt v efter sig.

Tranorna är kända för sin parningsdans om våren, med djupa bugningar och höga, nästan komiskt flaxande hopp. Gifta är de ju för livet, men kanske vill de med det årliga dansandet ge lite extra krydda...

Ringduvan är inte riktigt som andra duvor. Den hör barrskogen till och får mig att tänka på sviktande mossmattor och skäggiga granar snarare än matrester och kafébord mitt i stan.

De är samlade kring den gamla gråstenskyrkan som de tog i besittning en gång för längesen. Nu har de gjort tornet till flerfamiljshus och sitter par om par högt upp i bjälkhålen och ser förälskade ut.