Skattkista av minnen: Alice Petrén, Sverige

4:03 min
Utrikeskrönikan 30 juni 2021

Sverige, onsdag den sista juni 2021.

– Men... men visst har vi träffats tidigare? Visst intervjuade du mig för flera år sedan, säger den unge mannen som jag hoppas ska ha en el cykel att hyra ut. Det är strax före midsommar och jag är på den lilla italienska ön Lampedusa långt söderut i Medelhavet.

– Det var mitt över gatan där, säger han och pekar ut genom den öppna dörren. Och plötsligt minns jag honom mycket väl.

– Just det! Svarar jag.

Någon kvart senare går jag in på min favoritservering lite längre ner på huvudgatan Via Roma. Flera år har gått sedan jag var här sist men det är samme man bakom disken. Han tittar upp lite frånvarande och så tittar han mig stint i ögonen. Radio Svedese - Swedish Radio säger han och ler brett. Och jag ler tillbaka.

Kanske var det omständigheterna då i oktober 2013 som ledde till att våra möten etsade sig fast.

Jag var då Sydeuropakorrespondent och kom från Paris till Lampedusa bara något dygn efter att 368 människor hade drunknat alldeles nära hamnen. Kroppar flöt omkring och fördes i land. Jag gick runt med eritreanen Samir för att hitta hans bror som varit med på fartyget, men vårt letande var förgäves.

I hamnen vajade en stora svart flagga med ordet Vergogna. Skam. Fiskarna på baren Moby Dick var ursinniga - hur kunde man låta människor i sjönöd drunkna. Det var då ännu något ytterst skamligt. Idag riskerar migranter på Medelhavet att till och med bli beskjutna och tvingas tillbaka till tortyr och slavhandel i Libyen.

Att vi kände igen varandra häromveckan på Lampedusa bär jag med mig som en skatt. Mötena ristade sig inte bara in i mig utan också i dem.

Efter sammantaget sjutton-arton år som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio och mycket på resande fot över hela världen är mitt inre minnesrum väl befolkat. Där finns ansikten, röster, väl valda formuleringar, smärtsamma berättelser och mycket mycket mer.

En rikedom och aldrig jag mister den helt.

Som radioreporter har jag varit ensam på mina resor och har inte som tidnings- och tv-kolleger haft någon fotograf att dela dagar och intryck med. Som ensam, möjligen också som kvinna, har samtalen kanske därför blivit naknare och intensivare än med ett team omkring mig.

Den våldtagna kvinnan i Kongo sjasade efter en timme plötsligt ut barnen ur rummet och berättade stilla om soldaternas sexövergrepp.

Den ilskna mamman i norra Marseille förde mig nära droghandlarna för att visa ur vilket grepp som hon hade lyckats rädda sin son.

Fruktförsäljaren Mohammed Bouazizis familj i Tunisien berättade någon vecka efter att hans död ur det hela gått till när han tände eld på sig själv, vilket utlöste den arabiska våren.

Under alla mina år på SR har jag mött rader av världsledare, talat med vissa ansikte mot ansikte, men få utgör guldet i min skattkista. Förutom udda träffar som timmen hos påven Fransiskus i Vatikanen eller med Nelson Mandela i Lausanne så är det berättelserna från människor någonstans mitt i karriären, mitt i flykten, mitt i livet som förgyllt.

Nu säger jag tack och adjö som regelbunden röst i etern.