Smärtans språk behöver fler ord

8:27 min
Det vi inte kan kommunicera kan vi inte heller dela. Smärta, till exempel, är en erfarenhet som språket är dåligt på att uttrycka. Kan vi ändra på det? frågar sig psykologen Celia Svedhem.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Aj. Ont. Smärta. I början av min kroniska migrän, när jag försökte prata om smärtan och det jag gick igenom var det ungefär vad jag fick ur mig. Folk la huvudet lite på sned, såg på mig med såna där hundögon och suckade ett litet jobbigt. Sen var diskussionen över. För dem.

För mig däremot var smärtan ständigt närvarande. Något jag hela tiden tvingades förhålla mig till. Den slafsade i sig av mitt tålamod, min ork, min fritid, min arbetskapacitet. Jag upplevde att den höll på att i grunden förändra vem jag var som människa. Men om allt det här kunde jag inte förmedla mig. En väldig stumhet bredde ut sig mellan mig och människorna omkring mig. Det blev ensamt.

Karin Alvtegen har beskrivit sin ME-sjukdom som en ranglig båt ute på havet, där de nära och kära finns kvar på stranden. Ibland är båten nära kusten så att hon kan röra vid dem, ibland är hon långt ute till havs.

Den amerikanska författaren Susan Sontag har skrivit om sjukdom som två medborgarskap; ett i de friskas land och ett i de sjukas, där de friska inte har tillträde till de sjukas. Både Sontag och Alvtegen verkar ha accepterat det faktum att de i sin sjukdom är ensamma, eller i vart fall att de har upplevelser som de inte kan nå fram med, eller dela med de friska. Men jag kunde bara inte acceptera det! Det gjorde mig frustrerad och arg. Arg på de som inte förstod mig.

Men inte bara det - jag alienerades ifrån mig själv. Det var svårt att bearbeta det jag var med om och det jag kände. Och att hitta ett sätt att förhålla mig till det. Utan orden skapades ett vakuum också inom mig själv.

I sin essä On being ill funderar Virginia Woolf över hur det kommer sig att så lite litteratur handlar om sjukdom, varför det tillståndet inte alls har fått samma utrymme som exempelvis kärlek och svartsjuka. Det är en intressant iakttagelse. Ta Siri Hustvedt till exempel, en av världens kanske främsta författare som skrivit fjorton böcker. Hon lider själv av kronisk migrän, men allt hon skrivit om det är kortessän Mitt konstiga huvud – anteckningar om migrän. Och de få sidorna ägnas till allra största delen åt synhallucinationerna hon får innan anfallen. Om själva huvudvärken är allt hon skriver att den är svår och plågsam.

Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat.

Längre fram i sin essä On being ill konstaterar Woolf att ”engelskan, som kan uttrycka både  Hamlets tankar och Lears tragedi, har inga ord för darrningar och huvudvärk”. Och ja, så är det ju i svenskan med. Aj. Ont. Smärta. Vi använder samma ord när någon skämtsamt daskar till oss på armen som för det vi känner när vi föder barn, när en annan människa spränger sig ut genom vår kropp.

Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat. Säkert är det också därför vi så gärna fyller ut med svordomar när vi gör illa oss. Jag fann trots allt en tröst i det. Kanske handlade det inte om en defekt hos mig eller mina vänner när vi inte kunde dela mina upplevelser. Utan om en språklig defekt och en mer allmänmänsklig erfarenhet.

Det finns inga färdiga ord att ta till för att uttrycka sig om sjukdom, skriver Woolf, och, fortsätter hon, i engelskan kan man inte bara hitta på ord som helst. Istället sätter hon sitt hopp till Amerikanarna som hon menar förhåller sig annorlunda till språket och är så mycket mer för det där med nyord.

En fördel vi har i svenskan är att man kan sätta ihop ord ganska fritt, så något borde ju också vi kunna bidra med. Jag har gjort ett par försök genom åren.

- Vad för slags migrän är det du har, frågade en vän.
- Eh... bajsmigrän.
- Eh va? 
- Ja men det är vad det är, en jävla bajsmigrän, upprepade jag och kände den där bekanta frustrationen över att inte kunna dela mina upplevelser flamma upp i bröstet.
- Jaha, den sorten skrattade han och verkade faktiskt förstå något av vad jag menade. (Men då har han också själv migrän och är en väldigt receptiv person. De allra flesta sammanhang kräver helt klart mer sofistikerade uttryck än så).

Siffrorna blev något som gick att dela.

När jag började med en ny generation förebyggande medicin skulle man som en del i utvärderingen av behandlingen varje dag skatta sin smärta mellan 1-10. I något skede tidigare hade jag blivit uppmanad att skatta smärtan mellan 1-3, men det här gav trots allt sju ytterligare nyanser. Siffrorna blev något som gick att dela.
- Jag har ont, men det är ändå bara en femma idag, till skillnad från sjuan igår, kunde jag säga. Det var i alla fall något, om än inte tillräckligt.

I litteraturen letade jag efter människor som beskrivit smärta och hittade Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Den handlar till stor del om den fysiska smärta som hon åsamkas av sin endometrios. Hon skriver:

”Mensvärken var vågor som slog mot ett skär. Obevekliga, omöjliga att stoppa. Jag fick kallsupar med jämna mellanrum. Jag visste inte om jag var vågorna eller skäret, eller bara en torr gren som vaskades i bränningen”

Och jag tycker verkligen när jag läser det där att hennes smärta når fram till mig, att jag känner med henne. Det hon hela tiden gör, konstaterade jag, är att använda sig av metaforer så fort hon skriver om smärtan. På samma sätt som otaliga författare genom tiderna förhållit sig till sex. Och kanske är det så, att både de värsta och de bästa sensationerna, både smärta och orgasm, är ordlösa. Och i brist på direkta ord får vi ta till omskrivningar. ”Kastas upp bland stjärnor” eller ”vaskas i bränningen”, ”omfamnas av Gud” eller ”få en kallsup”.

Så jag började tafatt, kort och felstavat anteckna i mobilen under anfallen. Famlade efter ord och liknelser: Nubb. I hjässan. Spik. Stor jävla spik. Som någon hamrar på.

När jag skrivit några rader i telefonens anteckningsapp var jag tvungen jag lägga ner mobilen mot överkastet, blunda och låta smärtan dunka av sig mot ögongloberna några minuter innan jag kunde fortsätta. När jag mådde bättre berättade jag om min nyfunna metafor för min man. Om nubben i hjässan som blir till en allt grövre spik, och som någon hamrar ner inåt i min hjärna med en allt häftigare frenesi.

- Till slut blir det som en sådan här vad heter det? Som en vägarbetare har när de ska göra hål i gatan.
- Hm… en bilningshammare?
- Aa, exakt!
- Åh fy fan, svarade han och något i hans blick berättade att jag nått fram. Förmedlat något som blivit relaterbart. Snart blev det en del av vårt gemensamma språk.

Jag har en nubb i hjässan nu, kan jag säga.
- Oj då, men gå och lägg dig och vila direkt då innan det blir en spik, kan han svara. Och jag känner mig lite mer i kontakt med både mig själv och med världen.

Celia Svedhem, psykolog