Stolthet och fördom och toaletter: Andreas Liljeheden, Bryssel

3:34 min
Utrikeskrönika 18 oktober 2021.

Bryssel måndag,

"Det är klart att du ska ta en taxi Andreas. Du kommer sitta bekvämt i en flashig merca, han kommer bränna på på motorvägen och du kommer fram snabbt".

Så sa min korrekollega till mig för några veckor sedan när vi skulle göra ett gemensamt jobb på hans hemmaplan: Balkan.

Vi skulle göra ett reportage om spänningarna mellan Bulgarien och Nordmakedonien som bråkar om ländernas gemensamma historia och nationella identitet (vilket hindrar Nordmakedonein från att börja förhandla om EU-medlemskap).

Jag åkte först ensam till Sofia och skulle sen ta mig till Skopje för att möte upp kollegan där. Det är en kort sträcka, inte ens 20 mil och jag ville inte flyga.

Jag letade efter bussar men lyckades inte hitta någon som gick att boka på förhand. Och tåg var inte att tala om.

Men det fanns taxitjänster som körde sträckan, för en, i svenska mått mätt, ganska liten summa pengar.

Och det var då kollegan sa att jag så klart skulle välja det. För att vara säker på att komma fram i tid.

Det visade sig också att han hade helt rätt.

När jag stod och väntade en tidig morgon utanför hotellet glider det upp en svart Mercedes. Efter att ha hälsat på knagglig engelska bar det så av och som kollegan flaggat för – fort gick det.

I svängarna fick jag hålla i min ryggsäck så den inte skulle glida bort längs sätet. På motorvägen plöjde han fram i vänsterfilen, riktigt hur snabbt det gick vet jag inte, jag satt snett bakom och kunde bara se hastighetsmätaren upp till 120. Resten täcktes av ratten. Men det var sällan jag såg den där mätaren - utom när en röst på GPS:n varnade för poliskontroll.

Under färden gav chauffören också en ganska bra inblick i den nationella stoltheten och den där dispyten som hans hemland Bulgarien har med grannen Nordmakedonien.

"Titta här vad grönt det är. Vi har så fin växtlighet här i Bulgarien. Du vet, på andra sidan, där finns det mest torra buskar".

"Och det är så fattigt vet du. Jag vet inte vad de lever av på andra sidan gränsen".

Jag tyckte nog att växtligheten så ganska lik ut på bägge sidor gränsen och tänkte att Bulgarien inte är det rikaste landet det heller. Men sa inget för att undvika dålig stämning. Vi skulle trots allt tillbringa en del tid tillsammans i bilen.

Och då han inte fick mothugg fortsatte han på samma tema.

Bulgarien hade bättre vägar, renare vatten, högre berg, osv, osv.

När vi kom fram till gränsen skulle vi prompt stanna och gå på toaletten. Jag försökte säga att jag inte hade sådana behov men chauffören insisterade.

"Här har vi bra toaletter! sa han.. 200 % bättre än på andra sidan. Där finns det bara hål i marken!"

Jag var nära att påpeka att hela Bulgarien hade blivit porträtterat som just en sådan hål-i-marken- toalett i ett kontroversiellt konstverk i rådsbyggnaden här i Bryssel för några år sedan, under Tjeckiens ordförandeskap i EU, när en tjeckisk konstnär drev med stereotyper från varje medlemsland.

Sen kom jag på hur mycket rabalder det hade blivit om just Bulgarien, landet blev så pass förorättat att konstnären tillslut fick täcka över just den delen av verket med ett svart skynke.

Så jag svalde även det påpekandet. Men småskrattade ändå lite när jag gick genomförde det påtvingade toalettbesöket.

När resan sen fortsatte messade jag min kollega för att skvallra om mina upplevelser. Han skrattade i textform och skrev: Balkan förnekar sig aldrig.