Sumpcypressens ögonblick gör människan gåtfull

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020.

Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen, och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress.

Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i boken ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv” det evolutionära vägskäl som för femhundra miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv.

Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i framtiden.

Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi egentligen, vi rörliga, kortlivade?

Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt, inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande till träden har därför också speglat vad det har trott om människan.

I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken ”A Forest on the Sea” hur Venedig byggde hela sin existens på handel och militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga fartyg av.

I början av 1700-talet skickade den venetianska senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga. Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig skogspolitik.

Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett.

Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan, republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga, människan borta från skogen?

Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid. Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras institutioner och ord för trädens tid?

Den sumpcypress som kallades Senatorn var välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor. Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning. Senatorn blev dess sista namn.

Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.

Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger?

Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk. När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.

Julia Nordblad, idéhistoriker

Litteratur

Karl Appuhn, “A Forest on the Sea: Environmental Expertise in Renaissance Venice”, Johns Hopkins University Press, 2009.

Jaboury Ghazoul, “Forests: A Very Short Introduction”, Oxford University Press, 2015.

Stefano Mancuso och Alessandra Viola, ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv”, översättning Olov Hyllienmark, Bazar, 2018.

Richard Powers, “The Overstory”, Random House UK, 2018.

Rachel Sussman, “The Oldest Living Things in the World”, The University of Chicago Press, 2014.