Svenska barbarer och lägenhetsodlande araber: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
Istanbul, onsdag.
Håll i er nu, för nu blir det sanningar – obehagliga sanningar.
Jag känner en kille som jobbar på Tunabyggen, Borlänges allmännytta, han har sagt att invandrarna på Tjärna ängar bryter upp golvet i sina lägenheter för att odla potatis där. Ibland grillar de också kyckling direkt på golvet.
Det är sant, han har sagt det.
De gör tydligen så i sina hemländer, men hallå, nu är de ju i Sverige.
Exakt det där fick jag höra av en bekant för sisådär 30 år sedan.
Min bekanta kan inte ha varit särskilt kritiskt tänkande, för om man skulle bryta upp golvet i en lägenhet inte tusan hittar man odlingsbar jord under. Särskilt inte i de hyreshus han talade om. De hade nämligen källare också och under källaren ger jag mig tusan på att det är en rätt rejäl betongsula. Och om man mot förmodan skulle lyckas hacka sig genom den vore det tveksamt om det fanns tillräckligt mycket solljus för att odla potatis.
Sedan undrar jag, om de nu grillade kyckling direkt på golvet, hur kom det sig att elden inte spred sig, eller att de överhuvudtaget stod ut med röken.
Men det är lätt att ha åsikter, tvärsäkra sådana om sådant man inte egentligen känner till, sådant man kanske är lite nervös över.
Som de första utomeuropéerna som kom till Borlänge på 80-talet och faktiskt åt vitlök. De var ju sådant vi borlängebor åt i pulverform. Vitlökspulver i glasflaska. Måttliga mängder, alltid måttliga mängder så man inte – gud bevars – luktade VITLÖK sedan.
Eller som blå tunnelbanelinjen i Stockholm som lite nedvärderande kunde kallas ”vitlöksexpressen”. Just för att så många med utomeuropeisk bakgrund bodde längs blåa linjens stationer. De luktade faktiskt lite vitlök där ibland.
Men säg den svensk som nu inte äter vitlök. De flesta älskar vitlök, precis som Hummus, Baba Ghannoush, kebab och basmatiris som alla slagit igenom i spåren av de utomeuropeiska köken. Jag väntar bara på ayrans stora genombrott.
Så tack, utomeuropéer, utan er hade vi levt på svartpeppar och dill fortfarande.
Det är intressant att i sociala medier följa folks fördomar om Mellanöstern. Jag medger, långt ifrån allt är perfekt här, det finns många brister, väldigt många – mycket elände, men också så många missuppfattningar. Många som uttalar sig har aldrig varit här, eller möjligen kanske en vecka men aldrig delat måltider i familjer hem, druckit te och spelat brädspel med gubbarna på tehusen, deltagit i livliga politiska diskussioner eller varit med på begravningar och bröllop.
Men det är ändå lätt att ha en åsikt ”för man vet ju hur det är”. Hur dom är.
Särskilt när man får sina fakta från killar som jobbar på Tunabyggen, eller från någon som känner någon som är gift med någon som har en kusin som jobbar på Tunabyggen.
Tunabyggen (förlåt Borlänges allmännyttiga bostadsbolag, ni är liksom ett exempel här bara) men Tunabyggen finns också utomlands.
Igår var jag i Bagdad. Träffade en milisman som varit med och kidnappat västerlänningar, attackerat amerikaner men också besegrat IS.
Han berättade att svenskar är trevliga men minsann lite barbariska.
Hans vän har nämligen flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Obegripligt. De fick barn, istaffurallah. Men barnet dog. För i Sverige sätter man alla nyfödda barn i en balja med is, eller så låter man dem bada i isvak. Barnet hade ju blod från Mellanöstern så han tålde inte is-chocken.
Det är vanligt, väldigt vanligt att man gör så med nyfödda i Sverige, låter dem kylas ner i is.
Det berättade han för mig på allvar. Så det finns minsann byfåne-uppfattningar om Sverige också.
Jag försökte övertyga honom om att det inte är sant, vi tar hand om våra barn, men jag tror inte han övertygades. Iraks kille som jobbar på Tunabyggen har nämligen sagt att det är sant, och då måste det vara så.
Johan-Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
