Tack Asien, för den här gången: Peder Gustafsson, Bangkok
Bangkok torsdag.
Med de här smittande skratten från två buddistmunkar i Thailand vill jag minnas mina fem korta år som Sveriges Radios Asienkorrespondent. För nu är jag framme vid min sista arbetsdag som korre.
Jag säger fem korta år, för tiden har gått allt för fort. När man har världens bästa jobb, i alla fall om du fråga mig, så är det aldrig en tråkig stund. Allt det som skulle kunna uppfattas som jobbigt som långa arbetsdagar, väntan på flygplatser, intervjupersoner som inte dyker upp försvinner liksom i en dimma. Kvar blir det udda och roliga.
Som mötet med de två buddistmunkarna Paiwan och Sompong som under pandemins utegångsförbud blev stjärnor på sociala medier. Till miljontals unga följare sände de direkt på nätet där de kombinerade traditionella buddistläror med skämt, fniss och skratt. Precis som intervjun med dem. Det sorgliga är att kort efter att jag träffade dem fick de order från en hög abbot att sluta med sina sändningar. Religion är allvarliga saker och inget man skämtar om.
Udda händelser som jag kommer att minnas är när jag var i Vietnams huvudstad Hanoi och bevakade toppmötet mellan USA:s dåvarande president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong Un. Under samma dygn fick jag vara med om två oförglömliga saker. Först en något förvirrad presskonferens med Donald Trump där han inledde med att tala om Indien när vi var i Vietnam och han precis abrupt hade avbrutit mötet med Kim Jong Un. Den samlade presskåren förstod ingenting.
Det andra oförglömliga, som hände senare samma dygn, var att den nordkoreanska utrikesministern kallade till presskonferens mitt i natten. Ett sms väckte mig ur min slummer en halvtimma efter midnatt. Där stod det ”Dear Mr Peder, Ni har blivit utvald att delta vid presskonferensen med utrikesministern för Demokratiska Folkrepubliken Korea som inleds 02:15”. Jag var minst sagt skeptisk till uppgifterna eftersom Nordkorea sällan kallar till presskonferens. Efter att ha kollat att det inte var ett skämt så insåg jag att det bästa var att greppa inspelaren och springa ut i natten och till hotellet där nordkoreanerna bodde.
Med andan i halsen kom jag, efter en hel del säkerhetskontroller, in på ett litet rum där vi var 15 journalister. De flesta vietnameser eller sydkoreaner och så jag från Sverige. Presskonferensen var en kort historia. Den nordkoreanska utrikesministern läste upp ett uttalande som långsamt och noggrant översattes till engelska av en tolk som med nervöst darrande röst läste innantill från ett papper. Vid två tillfällen rättade utrikesministern tolken som blev allt svettigare i det varma rummet.
Hela situationen var så absurd att det kändes som att jag hade var med i en film noir när jag gick tillbaka till mitt hotell genom Hanois regnvåta gator. Med bra en och annan hund och mina ekande steg som sällskap tänkte jag, -Hur ska jag kunna toppa det här?
Det som toppar är glädjen över att ha fått vara dina ögon och öron här i Sydostasien och det är med ett leende jag nu ser tillbaka på åren som gått.
Peder Gustafsson, Bangkok
peder.gustafsson@sverigesradio.se
